Search blog.co.uk

ํYou can download the Book "A Coup for the Rich" in English, French from this site. Go to article "19th Sept coup three years on". ภาษาไทยบางส่วนก็มี
Posts archive for: February, 2009
  • ความอับจนของลัทธิพอเพียง

    ความอับจนของ “ลัทธิเศรษฐกิจพอเพียง”
    ใจ อึ๊งภากรณ์

    The King's Sufficiency Economy is just an ideology to keep the poor in their place.

    ทุกวันนี้คนไทยถูกเป่าหูด้วยเศรษฐกิจพอเพียงทุกวัน เหมือนกับว่าเป็นทางออกสำหรับประเทศไทย มันคืออะไร? นำมาใช้อย่างไร? ต่างจากนโยบายเศรษฐกิจของรัฐบาลทักษิณอย่างไร? ทำไมทหารเผด็จการ คมช. นำมาบรรจุในรัฐธรรมนูญปี ๕๐? ทำไมรัฐบาลไทยอ้างว่าเป็นแนวคิดใหม่ที่จะนำไปสอนชาวโลกได้??? แล้วทำไมมีคนโจมตีแนวคิดนี้อย่างรุนแรงในวารสารเศรษฐศาสตร์ต่างประเทศ?
    ผมขออ้างอิงคำพูดของคนขับรถแทคซี่คนหนึ่งในกรุงเทพฯ เพราะคนขับคนนี้สะท้อนความคิดของคนส่วนใหญ่ เขาบอกผมว่า "สำหรับคนข้างบนเขาพูดง่าย เรื่องพอเพียง ไปไหนก็มีคนโยนเงินให้เป็นกระสอบ แต่พวกเราต้องเลี้ยงครอบครัว จ่ายค่าเทอม เราไม่เคยพอ” ในแง่นี้จะเห็นว่าคนจนไม่น้อยมองว่าเศรษฐกิจพอเพียงเป็นคำพูดของคนชั้นบน เพื่อให้เรารู้จัก “พอ” (ไม่ขอเพิ่ม) ท่ามกลางความยากจน และเป็นคำพูดของคนที่ไม่เคยพอเพียงแบบคนจนเลยอีกด้วย ... บทความของอาจารย์ พอพันธ์ อุยยานนท์ (๒๕๔๙ สำนักงานทรัพย์สินส่วนพระมหากษัตริย์กับบทบาทการลงทุนทางธุรกิจ ใน ผาสุก พงษ์ไพจิตร (บรรณาธิการ) “การต่อสู้ของทุนไทย” สำนักพิมพ์มติชน) แสดงให้เห็นว่าธุรกิจสำนักงานทรัพย์สินส่วนพระมหากษัตริย์มีการลงทุนกว่า 45 พันล้านบาท ไม่น่าจะเรียบง่ายอะไร ...แล้วพอเรามาดูค่าใช้จ่ายของวังต่างๆ ยิ่งเห็นชัด
    ดังนั้น เศรษฐกิจพอเพียง เป็นลัทธิล้าหลังของคนชั้นสูงเพื่อสกัดกั้นการกระจายรายได้และสกัดกั้นการสร้างความเป็นธรรมในสังคม เป็นลัทธิเพื่อปกป้องผลประโยชน์ของคนที่รวยที่สุด และที่น่าปลื้มคือคนจนทั่วประเทศเข้าใจประเด็นนี้ ในขณะที่นักวิชาการและคนชั้นกลางยังหลงใหลกับลัทธิพอเพียงอยู่
    สำหรับพระราชวัง ความพอเพียงหมายถึงการมีหลายๆ วัง และบริษัททุนนิยมขนาดใหญ่เช่นธนาคารไทยพาณิชย์ สำหรับทหารเผด็จการความพอเพียงหมายถึงเงินเดือนสูงจากหลายแหล่ง และสำหรับเกษตรกรยากจนหมายถึงการเลี้ยงชีพด้วยความยากลำบากโดยไม่มีการลงทุนในระบบเกษตรสมัยใหม่
    ขบวนการเอ็นจีโอ โดยเฉพาะสาย “ชุมชน” (ดูงาน อ.ฉัตรทิพย์ นาถสุภา) จะคิดกันว่าแนว “พอเพียง” สอดคล้องกับสิ่งที่เขาเสนอมานานเรื่องการปกป้องรักษาชุมชนให้อยู่รอดได้ท่ามกลางพายุของทุนนิยมโลกาภิวัตน์ แนวคิดชุมชนแบบนี้มองว่าเราควรหันหลังให้รัฐ ไม่สนใจตลาดทุนนิยมมากเกินไป พยายามสร้างความมั่นคงของชุมชนผ่านการพึ่งตนเอง ผ่านการแลกเปลี่ยนแบบมีน้ำใจและความเป็นธรรม หรือปฏิเสธบริโภคนิยม มันเพ้อฝัน หมดยุค(ถ้าเคยมียุค) แต่เขาหวังดี ไม่เหมือนพวกที่เสนอลัทธิพอเพียง
    หลังรัฐประหาร 19 กันยา มีการนำ “เศรษฐกิจพอเพียง” ของพระราชวัง มาเป็นนโยบายเศรษฐกิจของรัฐบาล มรว. ปรีดิยาธร เทวกุล รัฐมนตรีคลังคนแรกของ คมช. ในวันที่ 2 พ.ย. 49 อธิบายว่า... “เศรษฐกิจพอเพียงหมายถึงอย่าขยายเกินกำลังทุนที่มี.... ให้พอดี... ไม่เกินตัว... เป็นแนวเศรษฐศาสตร์พุทธ.... ต้องมีการออม... การลดหนี้ครอบครัว..เป็นแนวสู่การพัฒนาแบบยั่งยืน” แต่พอเราอ่านรายละเอียดแล้วพยายามสรุป มันมีสาระเพียงว่า “อย่าทำให้พัง ล้มละลาย” แค่นั้น หรือ “ใครรวยจ่ายมากได้ ใครจนต้องจ่ายน้อย” เด็กอายุ4 ขวบคงคิดแบบนี้ได้ ไม่ต้องมีสมองใหญ่โต
    ปรีดิยาธร เทวกุล เสนออีกว่า “รัฐบาลให้ความสำคัญแก่เป้าหมายในการเพิ่มประสิทธิภาพ.....การรักษาวินัยการเงินการคลังของภาครัฐ” “การใช้ปรัชญาเศรษฐกิจพอเพียงกับระบบเศรษฐกิจตลาดเสรีทำได้” และเราก็เห็นว่ารัฐบาล คมช. ผลักดันนโยบายเสรีนิยมสุดขั้วของกลุ่มทุนมากกว่าไทยรักไทยเสียอีก เช่นการนำมหาวิทยาลัยออกนอกระบบ การตัดงบประมาณสาธารณสุข การเพิ่มงบประมาณทหาร การผลักดัน FTA (สัญญาค้าเสรี) กับญี่ปุ่น หรือการเดินหน้าแปรรูปรัฐวิสาหกิจรถไฟและไฟฟ้าเป็นต้น ในกรณีไทยรักไทย เขาทำนโยบายเสรีนิยมทั้งหมดดังกล่าวด้วย แต่คานมันโดยใช้นโยบายการเพิ่มค่าใช้จ่ายรัฐ (แบบเคนส์) ในเรื่องกองทุนหมู่บ้าน หรือสาธารณูปโภค หรือ30บาทรักษาทุกโรค พูดง่ายๆ ไทยรักไทย ใช้นโยบายเศรษฐกิจคู่ขนาน ทั้งตลาดเสรีและรัฐนิยมพร้อมกัน
    เราต้องฟันธงว่าลัทธิเศรษฐกิจพอเพียงไม่มีเจตนาที่จะลดอำนาจกลุ่มทุนและอิทธิพลคนรวยแต่อย่างใด ตรงกันข้ามมันเป็นคำพูดที่พยายามหล่อลื้นการหันไปสนับสนุนตลาดเสรีของนายทุนใหญ่อย่างสุดขั้ว และรัฐธรรมนูญ คมช. ปี ๕๐ ก็ยืนยันสิ่งนี้
    แล้วสาระของเศรษฐกิจพอเพียงมีมากกว่านี้ไหม? เราถือว่าเป็นทฤษฏีเศรษฐกิจได้ไหม? วารสาร The Economist เขียนไว้ว่ามันเป็นความคิดเศรษฐศาสตร์ที่เหลวไหลเพ้อฝัน เพียงแต่ “ประทับตราราชวัง” เท่านั้น
    เศรษฐกิจพอเพียงไม่เอ่ยอะไรที่เป็นรูปธรรมเกี่ยวกับเรื่องสำคัญๆ เช่นการใช้รัฐหรือการเน้นตลาดในการบริหารเศรษฐกิจ หรือวิธีกระจายรายได้ของประเทศ และไม่พูดถึงสวัสดิการหรือรัฐสวัสดิการเลย ในเรื่องวิกฤตเศรษฐกิจมีแต่จะเสนอให้คนจนไป “ยากจนแต่ยิ้ม” กับญาติในชนบท

    ในที่สุดสิ่งที่จะสร้างความยั่งยืนและความพอเพียงแท้กับคนส่วนใหญ่คือการสร้างระบบรัฐสวัสดิการ และต่อจากนั้นต้องเดินหน้าสู่ “สังคมนิยม” ที่ยกเลิกการใช้กลไกตลาดในการแจกจ่ายผลผลิต หันมาใช้การวางแผนโดยชุมชนและประชาชนในลักษณะประชาธิปไตย และนำระบบการผลิตมาเป็นของกลาง บริหารโดยประชาชนเอง ซึ่งหมายความว่าต้องยกเลิกระบบชนชั้นที่บางคนรวยและควบคุมทุกอย่าง ในขณะที่คนส่วนใหญ่ยากจนและเป็นเพียงลูกจ้างหรือเกษตรกรยากจน

    สรุปแล้วเศรษฐกิจพอเพียง เป็นลัทธิของคนชั้นบนที่รวยที่สุดในสังคม เพื่อกล่อมเกลาให้คนส่วนใหญ่ก้มหัวยอมรับสภาพความยากจน มันเป็นลัทธิของพวกที่ยังเชื่อว่าไทยเป็นทาส ไทยเป็นไพร่ และที่สำคัญ พวกนี้พยายามใช้กฎหมายหมิ่นฯและการปกปิดเสรีภาพ เพื่อไม่ให้เราวิจารณ์ลัทธิที่อับจนอันนี้

    แต่ผมเชื่อว่าคนส่วนใหญ่ไม่โง่ หูตาสว่างแล้ว เข้าใจเรื่องนี้ได้ดี... และนั้นคือสิ่งที่พวกข้างบนกลัวที่สุด!

    ถ้าเราไม่สามารถใช้ลัทธิเศรษฐกิจพอเพียงได้ ในวิกฤตเศรษฐกิจปัจจุบัน เราจะมีข้อเสนออะไร?
    ผมคิดว่าข้อเสนอของ องค์กรเลี้ยวซ้าย มีประโยชน์ จึงขอส่งมาให้ดูด้วย.... จาก www.pcpthai.org

    (2) ในวิกฤตเศรษฐกิจนี้ กรรมกรและนักสังคมนิยมต้องมีจุดยืนแบบไหน?
    ข้อเสนอขององค์กรเลี้ยวซ้าย

    ถึงเวลาแล้วที่นักสหภาพแรงงาน และนักเคลื่อนไหวทั่วไป ต้องตื่นตัวกับปัญหาอันใหญ่หลวงที่มาจากวิกฤตเศรษฐกิจโลก เราต้องหยุดพูดถึงการปลดคนงานว่าเป็น “แค่การฉวยโอกาสของนายจ้าง” หยุดพูดกันได้แล้วว่ามาตรการสำหรับคนตกงานควรจะเป็น “การฝึกฝีมือ” เพราะจะไปฝึกทำอะไร ในเมื่อไม่มีงานทำ?

    สิ่งที่รัฐบาลต้องทำคือ
    • เร่งกระตุ้นเศรษฐกิจภายในด้วยโครงการก่อสร้างขนาดใหญ่ และการลงทุนในระบบการศึกษาและโรงพยาบาล
    • เร่งกระตุ้นกำลังซื้อภายในประเทศ ด้วยการเพิ่มรายได้ให้คนจน โดยการยกเลิกภาษีมูลค่าเพิ่ม และเพิ่มอัตราค่าจ้างขั้นต่ำให้ถึงวันละ 300 บาท ... เงิน 2000 บาทที่รัฐบาลจะให้บางคนเป็นเรื่องดี แต่ไม่เพียงพอที่จะช่วยคนจนและกระตุ้นกำลังซื้อ
    • รีบระดมรายได้เข้ารัฐจากการเพิ่มภาษีรายได้ และภาษีทรัพย์สินฯลฯกับคนรวย ซึ่งควรจะเสียสละเพื่อปกป้องเศรษฐกิจชาติ
    • ถ้ารัฐช่วยเหลือบริษัทเอกชนด้วยเงินของเรา รัฐต้องมีเงื่อนไขว่าบริษัทเหล่านั้นจะต้องไม่เลิกจ้างคนงาน
    • รัฐต้องขยายสวัสดิการตกงานให้ครอบคลุมทุกคนที่ตกงานโดยไม่มีเงื่อนไข และขยายเวลาออกไปให้เขาได้รับเงินสองปี

    ทำไมมันเป็นวิกฤตจริงในไทย
    ในวิกฤตเศรษฐกิจของระบบทุนนิยมโลกปัจจุบัน ผลกระทบที่เริ่มเห็นในประเทศไทยมาจากการที่ตลาดส่งออกสินค้าไทยหดตัวลงทั่วโลกอย่างน่าใจหาย เพราะเศรษฐกิจอเมริกา ยุโรป ญี่ปุ่น และแม้แต่จีนหดตัวและอยู่ในสภาพวิกฤต นอกจากนี้บริษัทข้ามชาติที่ลงทุนสร้างโรงงานในไทย มีปัญหาทางด้านการเงิน จนมีการลดหรือยกเลิกการลงทุน โดยเฉพาะในอุตสาหกรรมยานยนต์และอีเลคโทรนิคซ์ ซึ่งส่งผลต่อไปเป็นลูกโซ่ต่อบริษัทเล็กๆ ที่เกี่ยวพันธ์กัน ลองคิดดูซิ บริษัทข้ามชาติใหญ่ๆ ในอเมริกาและญี่ปุ่นถึงขั้นล้มละลาย ระบบธนาคารถึงขั้นที่รัฐบาลตะวันตกจะเข้าไปยึดเป็นของรัฐ พร้อมกันนั้นจำนวนนักท่องเที่ยวที่เข้ามาในประเทศและสร้างงานและรายได้ให้ชาติ ได้หดตัวลงอย่างน่าใจหายอีก เนื่องจากการกระทำของพันธมิตรฯ และการที่คนต่างประเทศไม่มีเงินมาเที่ยวเมืองไทย
    สาเหตุของวิกฤตโลก
    สาเหตุของวิกฤตทุนนิยมโลกรอบนี้มาจากการที่อัตรากำไรในระบบ มีแนวโน้มลดลงเสมอ อันเนื่องมาจากกลไกตลาดและการแข่งขันเพื่อเพิ่มประสิทธิภาพการผลิตโดยการลงทุนในเครื่องจักร นี่คือสิ่งที่ คาร์ล มาร์คซ์ ค้นพบนานแล้ว และเขียนบรรยายไว้ในหนังสือ “ว่าด้วยทุน” ก่อนที่จะเกิดวิกฤตรอบนี้ รัฐบาลสหรัฐอเมริกาพยายามพยุงอัตรากำไรและเศรษฐกิจ ด้วยการปล่อยกู้ให้คนจน โดยที่การซื้อสินค้าของคนจนได้กระตุ้นเศรษฐกิจในระยะสั้น แต่ก่อให้เกิดหนี้เสียมหาศาลจนระบบธนาคารทั่วโลกพัง เมื่อระบบธนาคารพังบริษัทใหญ่ๆ กู้เงินไม่ได้ ก็มีการเลิกจ้างคนงาน ซึ่งทำให้เกิดวงจรอุบาทว์ของการหดตัวของเศรษฐกิจ วิกฤตโลกครั้งนี้พอๆ กับยุค ๒๔๗๕

    ข้อสรุปสำคัญจากข้อมูลนี้คือ
    • กลไกตลาดเสรีของทุนนิยมสร้างปัญหาเสมอ เราต้องใช้รัฐควบคุมตลาด และต้องสร้างรัฐสวัสดิการ
    • ระบบทุนนิยมไม่สามารถเป็นหลักประกันความมั่นคงในชีวิตของประชาชนโลกได้ เราต้องสร้างสังคมนิยมในระยะยาว
    • ในระยะสั้นรัฐบาลทุกประเทศต้องกระตุ้นตลาดภายในอย่างเร่งด่วน และต้องปกป้องคนจากการตกงาน

    เมื่อเจ็ดสิบปีมาแล้ว นักเศรษฐศาสตร์ชื่อ จอห์น เมนาร์ด เคนส์ ได้อธิบายไปท่ามกลางวิกฤตเศรษฐกิจโลกค.ศ. 1930 ว่า การรักษาวินัยทางการคลังหรือการตัดงบประมาณ (สูตรที่พรรคประชาธิปัตย์ พันธมิตร และนักวิชาการเสรีนิยมท่องเหมือนนกแก้ว) จะนำไปสู่การหดตัวของเศรษฐกิจและวิกฤตที่ร้ายแรงขึ้นอีก เพราะมีการตกงาน คนตกงานซื้อสินค้าไม่ได้ ก็นำไปสู่คนตกงานมากขึ้น และความยากจนทั่วไป ดังนั้นสิ่งที่สำคัญคือรัฐบาลต้องเพิ่มกำลังซื้อของประชาชนส่วนใหญ่ ด้วยการสร้างงานและปกป้องไม่ให้คนตกงาน
    การเพิ่มกำลังซื้อของประชาชนคนจนทำได้สองวิธีคือ หนึ่ง เพิ่มอัตราค่าจ้างขั้นต่ำให้ถึงวันละ 300 บาท พร้อมกับลดหรือยกเลิกภาษีมูลค่าเพิ่มที่คนจนต้องจ่าย ต้องเพิ่มเงินเดือนข้าราชการและรัฐวิสาหกิจด้วย และต้องตัดหนี้สินเกษตรกรยากจน สอง รัฐบาลต้องปกป้องและสร้างงาน การสร้างงานที่สำคัญต้องเป็นรูปแบบโครงการขนาดใหญ่ เช่นการพัฒนารถไฟทุกสาย ทั่วประเทศ ให้เป็นรถไฟไฟฟ้าความเร็วสูง ต้องสร้างระบบขนส่งมวลชนในรูปแบบรถไฟเพิ่มในกรุงเทพฯ และเมืองใหญ่ๆ อย่างเชียงใหม่ ต้องสร้างโรงไฟฟ้าที่ผลิตไฟฟ้าจากลมและแสงแดด ต้องสร้างโรงพยาบาลและโรงเรียนเพิ่มขึ้นฯลฯเป็นต้น โครงการเหล่านี้ต้องถูกกำกับดูแลโดยภาคประชาชนเพื่อไม่ให้มีการโกงกินหรือทำลายวิถีชีวิตประชาชน และเพื่อนำไปสู่ประโยชน์แท้สำหรับคนจน
    ในโรงงานที่นายจ้างประกาศปิดหรือลดคนงาน รัฐบาลต้องเข้าไปยึดและร่วมถือหุ้นและลงทุนเพิ่ม โดยให้สหภาพแรงงานร่วมบริหารโรงงาน ต้องมีเงื่อนไขว่าห้ามเลิกจ้าง และต้องหันมาผลิตสิ่งจำเป็น เช่นในโรงงานรถยนต์ควรผลิตรถพยาบาลฉุกเฉิน หรือรถขนส่งมวลชนให้รัฐ ในโรงงานอีเลคโทรนิคส์ต้องผลิตคอมพิวเตอร์สำหรับโรงเรียนรัฐบาลในชนบท และในโรงงานตัดเย็บเสื้อผ้าควรผลิตชุดนักเรียนเพื่อแจกฟรีให้กับประชาชน
    ในภาคเกษตรรัฐต้องชักชวนให้เกษตรกรยากจนรวมตัวกันแบบสหกรณ์หรือนารวม ต้องไม่บังคับกัน แต่รัฐควรลงทุนซื้อเครื่องจักรและปุ๋ย และควรประกันราคาผลผลิตให้เกษตรกรกลุ่มนี้ เพื่อแจกจ่ายอาหารให้กับโรงเรียนหรือโรงพยาบาลของรัฐ
    จะเอาเงินมาจากไหน? รัฐบาลไม่น่าจะขาดเงิน เพราะเราเห็นว่ามีเงินจัดพิธีสาธารณะอันใหญ่โตได้ รัฐสามารถลดงบประมาณทหารในส่วนที่ซื้ออาวุธหรือเครื่องบิน แต่ต้องปกป้องค่าจ้างของทหารยากจน ที่สำคัญคือรัฐบาลต้องเพิ่มการเก็บภาษีทางตรงกับคนรวยทุกคน โดยไม่เลือกปฏิบัติ พร้อมกระจายที่ดิน ในยามวิกฤตคนรวยต้องเสียสละเพื่อคนส่วนใหญ่ในชาติ ไม่ใช่เอาตัวรอดบนสันหลังคนจน

  • เสื้อแดงต้องมีพรรค

    เสื้อแดงต้องเป็นพรรค
    แต่ต้องไปไกลกว่า ไทยรักไทย พลังประชาชน และเพื่อไทย

    ปัญหาแห่งยุคสมัย

    พวกเราคงเห็นด้วยว่าสถานการณ์ปัจจุบัน ท้าทายขบวนการคนเสื้อแดง
    สิ่งที่น่าจะชัดเจนคือ:
    • เราทำงานกระจัดกระจายไม่ได้ เราต้องมีการประสานงาน เช่นในรูปแบบสมัชชาเสื้อแดง
    • แต่เราต้องนำตนเอง ไม่ใช่ถูกนำจากข้างบนโดยนักการเมืองเก่า เราต้องรักษาเอกภาพของกลุ่มเสื้อแดงที่หลากหลาย

    พูดอย่างนี้ มันดูขัดแย้งกัน แต่ไม่ใช่ เราต้องสามารถทำงานโดยนำส่วนดีของทั้งสองส่วนที่ขัดแย้งมาใช้เป็นประโยชน์

    พรรค
    พรรคของคนเสื้อแดงสำหรับยุคนี้ควรเป็นพรรคของกลุ่มเคลื่อนไหว พรรคในหัวสมองเราเป็นอันดับแรก อันดับสองคือประสานกัน แล้วค่อยว่ากันไป เราต้องเคารพและปกป้องความหลากหลายทางจุดยืนของสมาชิกและกลุ่มต่างๆ ที่เข้าร่วม แต่ต้องมีจุดร่วมด้วย คือเพื่อขยายประชาธิปไตย เพื่อความเป็นธรรมในสังคม และเพื่อแก้ปัญหาปากท้องพร้อมๆ กันหมด

    พรรคเราควรเน้นการเคลื่อนไหวและการจัดตั้ง ก่อนที่จะคิดเรื่องการลงสมัครรับเลือกตั้ง เพราะเรายังไม่พร้อมและฝ่ายเผด็จการยังคงคุมระบบเลือกตั้งอีกด้วย โดยใช้กกต.และศาลทำลายความเป็นกลางของระบบเลือกตั้ง หนำซ้ำยังใช้รัฐธรรมนูญเผด็จการอีกด้วย

    นโยบายของพรรคเราต้องร่วมกันกำหนด แต่ผมเคยเสนอจุดยืนของผมใน “แถลงการณ์สยามแดง” ไปแล้ว

    เราต้องคิดแบบพรรค
    การมองว่าเรากำลังสร้างพรรค จะพาเราไปไกลกว่าแค่การเป็นคนเสื้อแดง เพราะในช่วงแรกการเป็นคนเสื้อแดงเป็นการประกาศจุดยืนรักประชาธิปไตย และรักนโยบายที่ให้ประโยชน์แก่คนส่วนใหญ่ เช่นระบบรักษาพยาบาล ฯลฯ การเป็นคนเสื้อแดงเป็นการต่อต้านเผด็จการ คมช. พันธมาร และประชาธิปัตย์ ที่ปล้นประชาธิปไตยเราไปอีกด้วย แต่แค่นั้นไม่พอแล้วในยุคนี้

    การคิดแบบพรรค หมายความว่าเราต้องพัฒนากลุ่มของเราเป็น “ปากเสียงของผู้ที่ถูกรังแกในสังคม” ซึ่งหมายความว่าเราจะต้องสนใจ รณรงค์ และสนับสนุนหลายๆ เรื่องพร้อมกัน เช่นต่อต้านการเลิกจ้างคนงานในวิกฤตเศรษฐกิจ เรียกร้องให้รัฐบาลมีมาตรการที่ใช้ได้จริง ต่อต้านเศรษฐกิจพอเพียง สนับสนุนเกษตรกรที่ลำบาก ยืนเคียงข้างชาวบ้านที่เดือดร้อนจากกลุ่มทุนขนาดใหญ่ หนุนช่วยคนที่ถูกทหาร ตำรวจหรือข้าราชการรังแก ปกป้องวิทยุชุมชน สนับสนุนสิทธิสตรีในแง่ต่างๆ เปิดกว้างเพื่อปกป้องศักดิ์ศรีของคนชายขอบ เช่นคนบนดอย คนมุสลิมในสามจังหวัด คนงานพม่า คนรักเพศเดียวกัน และต่อต้านการใช้กฎหมายหมิ่นฯ....

    ถ้าเราพัฒนากลุ่มต่างๆ ของเราเป็นปากเสียงของผู้ถูกรังแกในสังคม เราจะมีพลังอันยิ่งใหญ่ในการสร้างสังคมประชาธิปไตย เสรีภาพและศักดิ์ศรีมนุษย์

    เราจะครองใจประชาชน จนพวกเสื้อเหลืองจะไม่มีวันต้านเราได้

    ถ้าจะทำสิ่งเหล่านี้ได้ เราต้องมีการจัดตั้ง มีกลุ่ม มีการประสานกัน และที่สำคัญต้องคิดเองและพัฒนาทุกคนให้เป็นปัญญาชนเสื้อแดง ซึ่งแปลว่าต้องจัดกลุ่มศึกษา

    ในโอกาสข้างหน้าผมจะมีข้อเสนอเรื่องกลุ่มศึกษา....
    สำหรับวันนี้ขอลาไปก่อน
    ใจ 14 กพ52

  • แถลงการณ์แดงสยาม

    RedSiamTแดงสยามแถลงการณ์แดงสยาม จาก ใจ อึ๊งภากรณ์

    Spanish French and English below
    ศัตรูของประชาชนมี คุก ศาล ทหาร เขายึดรัฐสภาและรัฐบาลผ่านการก่ออาชญากรรม เราชาวประชาธิปไตยแดงที่หูตาสว่างมีมวลชน แต่ตราบใดที่เรากระจัดกระจายนำตนเองไม่ได้ เราจะอ่อนแอ เมื่อใดที่เราจัดตั้งตนเอง นำตนเอง ในแต่ละท้องที่และรวมตัวกันเป็นพรรคที่เราสามารถร่วมกันนำ 5 นิ้วที่อ่อนแอจะกลายเป็นกำปั้นเหล็กที่ถล่มฝ่ายตรงข้าม

    ในขณะที่ผู้นำโลกอย่างประธานาธิบดีโอบามา กำลังเสนอมาตรการเพื่อปกป้องสังคมจากวิกฤตเศรษฐกิจร้ายแรง รัฐบาลไทยปล่อยให้คนงานตกงานเป็นจำนวนมาก และเอาใจใส่แต่ในการ ปิดปากประชาชน ทำลายประชาธิปไตย และสร้างเวปไซท์เรื่องกษัตริย์ที่ส่งเสริมให้ประชาชนเป็นแค่เด็กขี้ฟ้อง

    ศัตรูของประชาชนอาจจะมีปืน มีกองกำลัง มีเงิน มีอิทธิพลมืด แต่เขาสามัคคีภายใต้ลัทธิปัญญาอ่อนไร้วิทยาศาสตร์ ที่มุ่งทำให้ประชาชนเป็นทาสเป็นไพร่ ลัทธิกษัตริย์นั่นเอง ลัทธิที่ไร้วิทยาศาสตร์นี้เชิดชูให้คนสามัญที่บังเอิญเกิดในตระกูลหนึ่งถูกมองว่าเป็นเทวดา ทั้งๆที่กษัตริย์มีความสามารถไม่น้อยและไม่มากกว่าประชาชนปกติ ที่เป็นวิศวะกร ศิลปิน เกษตรกร หรือช่างฝีมือ หลายล้านคนทั่วประเทศ

    ฝ่ายตรงข้ามอยากให้เราเชื่อว่ากษัตริย์รักและดูแลประชาชน แต่ประชาชนดูแลตนเองได้ และทุกอย่างที่งดงามเกี่ยวกับประเทศเรามาจากมือของประชาชน

    กษัตริย์ คนนี้เติบโตมากับเผด็จการโกงกิน สฤษดิ์ ถนอม ประภาษ

    กษัตริย์ คนนี้ปล่อยให้คนบริสุทธิ์ถูกประหารชีวิตในข้อหาฆ่ารัชกาลที่ 8

    กษัตริย์ คนนี้สนับสนุนเหตุการณ์นองเลือด 6 ตุลา 2519 เพราะมองว่ายุคนั้นไทยมีประชาธิปไตย “มากเกินไป” และเขาเป็นผู้อุปถัมภ์ อันธพาลลูกเสือชาวบ้าน

    กษัตริย์ คนนี้ ปล่อยให้ คมช.ทำรัฐประหาร 19 กันยา และปล่อยให้ประชาธิปไตยของเราถูกปล้นไปโดยทหาร พันธมิตรฯ และพรรคประชาธิปัตย์ ในนามของกษัตริย์

    ในนโยบายเศรษฐกิจ กษัตริย์คนนี้เคยคัดค้านสวัสดิการสำหรับประชาชนที่มาจากงบประมาณของรัฐ ยิ่งกว่านั้นในฐานะที่เป็นคนรวยที่สุดในโลกคนหนึ่ง ยังบังอาจสั่งสอนคนจนให้ “พอเพียง”

    กษัตริย์คนนี้ ยอมให้บริวารรอบข้างตั้งชื่อให้เป็น “พ่อของสังคม” ในขณะที่ลูกชายตนเองไม่เป็นที่เคารพ

    พวกอภิสิทธิ์ชนในสังคมที่อ้างความชอบธรรมจากระบบกษัตริย์เป็นเพียงปลิงดูดเลือดประชาชน พวกนี้ไม่ใช่เจ้าของสังคมไทย เขาควรเป็นหนี้บุญคุณประชาชนต่างหาก

    สิ่งเหล่านี้ทุกเรื่อง ประชาชนรู้ว่าเป็นความจริงอยู่แล้ว มีสิ่งเดียวเท่านั้นที่กำลังห้ามไม่ให้เรายืนขึ้นพูดความจริงทั้งหมดนี้ ในสังคมเปิด นั่นคือความกลัว

    ถ้าเราโดดเดี่ยวเราจะกลัว ถ้าเรามีกลุ่มเราจะกล้า ถึงเวลาแล้วที่เราต้องนำความโกรธ ความกล้า และสติปัญญาที่ประชาชนทุกคนมีอยู่ มาถล่มความกลัว และนำแสงสว่างกลับมาสู่บ้านเมือง เราต้องร่วมกันตั้งคำถามกับระบบเผด็จการปัจจุบัน เพราะเมื่อเราพูดพร้อมๆ กันทั่วประเทศ เขาจะจับคุมเราทั้งหมดไม่ได้

    ตราบใดที่เราหมอบคลานต่อลัทธิกษัตริย์ เราทำตัวเป็นแค่สัตว์ เราต้องยืนขึ้นเป็นคน เราต้องเป็นพลเมืองในโลกสมัยใหม่

    ธงไตรรงค์สามสี แดง ขาว น้ำเงิน ของฝ่ายเผด็จการ ลอกมาจากธงสามสีของตะวันตก แต่เพื่อส่งเสริม “ชาติ ศาสนา พระมหากษัตริย์” ซึ่งเป็นคำขวัญของพันธมาร และทหาร ที่ใช้ในการทำลายประชาธิปไตย

    ธงสามสี แดง ขาว น้ำเงิน เคยมีความหมายอื่นในการปฏิวัติฝรั่งเศส นั่นคือ “เสรีภาพ ความเท่าเทียมและความสมานฉันท์” นี่คือคำขวัญที่เราต้องใช้ในการต่อสู้เพื่อปลดแอกสังคมไทย จากยุคมืดแห่งระเบียบใหม่/การเมืองใหม่

    เราจะรวมตัวกันอย่างไร?

    เลิกหวังได้แล้วว่าอดีตนายกทักษิณจะนำการต่อสู้ในทิศทางที่จำเป็นสำหรับการปลดแอกสังคม อย่าตั้งความหวังกับนักการเมืองพรรคเพื่อไทย เขายังไม่พร้อมที่จะต่อสู้นอกกรอบระบบปัจจุบัน แต่ประชาชนหลายแสนหลายล้านพร้อมจะไปไกล

    การต่อสู้นอกกรอบ ไม่ใช่การจับอาวุธสู้ แต่เป็นการติดอาวุธทางปัญญากับมวลชน เราต้องมีกลุ่มศึกษาการเมืองของเราเอง เราต้องรวมตัวกันเป็นพรรค และพรรคนี้ต้องนำตนเองในทุกท้องที่ ทุกชุมชน ทุกโรงงาน ทุกสถานที่การศึกษา ในรูปแบบที่คนเสื้อแดงเริ่มทำอยู่ แต่เราต้องประสานงานกัน

    เราต้องมั่นใจว่าคนที่จะนำพรรคคือ เรา พลังของพรรคคือ เรา และทุกคนต้องมีส่วนร่วมในการสร้างนโยบายและจุดยืน

    อาวุธของเราคือการชุมนุม การนัดหยุดงาน และการขยายความคิดสู่คนอื่นในทุกภาคส่วน แม้แต่ในระดับล่างของกองทัพ

    พรรคเรา ต้องมีกิจกรรมเปิดบ้าง แต่เนื่องจากกฎหมายหมิ่นและความก้าวร้าวของทหาร บางส่วนจะต้องปิดลับตามความเหมาะสม นี่คืออีกเหตุผลที่เราต้องนำตนเอง

    จุดร่วมของเราควรจะมีหน้าตาเป็นอย่างไร?

    มันไม่ใช่สิ่งที่คนๆเดียวเสนอได้ ต้องร่วมกันเสนอ แต่นี่คือข้อเสนอของผมในฐานะพลเมืองแดงรักประชาธิปไตยคนหนึ่ง

    1. เราต้องมีเสรีภาพในการแสดงออก เสรีภาพทีจะเลือกรัฐบาลทีคนส่วนใหญ่ต้องการ โดยไม่มีการปราบปรามข่มขู่ และไม่มีความกลัว
    2. เราต้องมีความเท่าเทียมเสมอภาค ต้องยกเลิกระบบผู้ใหญ่ผู้น้อย ยกเลิกการหมอบคลาน นักการเมืองต้องปฏิญาณตนว่าจะเคารพนายที่แท้จริงของตนเองคือประชาชน ซึ่งเป็นเจ้าของประเทศไม่ใช่อำนาจนอกระบบ เราต้องสร้างวัฒนธรรมพลเมืองที่เคารพซึ่งกันและกัน เราต้องมีเสรีภาพและความเท่าเทียมทางเพศและเชื้อชาติ ต้องเคารพผู้หญิง เคารพคนรักเพศเดียวกัน เคารพคนพม่า ลาว เขมร และคนมุสลิมในสามจังหวัดภาคใต้ ผู้หญิงต้องมีสิทธิทำแท้งอย่างปลอดภัย ผู้ลี้ภัยจากต่างประเทศควรจะได้รับการดูแลอย่างอบอุ่น สมกับที่ประเทศเราเป็นประเทศอารยะ
    3. ประเทศเราต้องเป็นรัฐสวัสดิการ ถ้วนหน้า ครบวงจร และผ่านการเก็บภาษีก้าวหน้าจากคนรวย คนจนไม่ใช่ภาระ แต่เป็นคนร่วมพัฒนาชาติ ที่ต้องมีศักดิศรี สังคมล้าหลังปัจจุบันกดทับประชาชาชนจำนวนมากไม่ให้เขาเป็นผู้สร้างสรรค์ และนำสังคมไปสู่ความก้าวหน้า
    4. ในประเทศเรากษัตริย์ไม่ควรยุ่งในเรื่องการเมือง และลักษณะส่วนตัวของกษัตริย์ไม่ควรจะมีความสำคัญ กษัตริย์ต้องไม่แสดงจุดยืนของตัวเองในเวทีสาธารณะ แต่ในสังคมไทยปัจจุบันชนชั้นปกครองร่วมรับผลประโยชน์จากการใช้กษัตริย์เป็นเครื่องมือ และดูเหมือนว่าจะไม่ยอมยกเลิกพฤติกรรมแบบนี้ ดังนั้นวิธีแก้ไขปัญหานี้ที่ดีที่สุด จึงเป็นเรื่องของการ สร้างระบบสาธารณะรัฐในประเทศไทย เพื่อให้ทุกตำแหน่งมาจากการเลือกตั้งโดยประชาชน
    5. ประเทศเราอยู่ภายใต้รองเท้าบูทของนายพลมานานเกินไป เราตั้งตัดงบประมาณของทหารและอำนาจในสังคมเพื่อไม่ให้เป็นอุปสรรคต่อประชาธิปไตยอีกต่อไป
    6. ประเทศเราต้องมีความยุติธรรม ศาลไม่ควรอ้างกษัตริย์ในการขัดขวางการถูกตรวจสอบ ไม่ควรใช้กฎหมายหมิ่นศาลเพื่อปกป้องระบบอยุติธรรม เราต้องปฏิรูประบบยุติธรรมอย่างถอนรากถอนโคน ต้องมีระบบลูกขุนที่มาจากประชาชน ตำรวจต้องบริการประชาชนแทนที่จะรีดไถคนจน
    7. ประชาชนในเมือง ในชุมชน ในท้องถิ่นต่างๆ ต้องเข้ามาบริหารสาธารณะในทุกระดับ เช่น รัฐวิสาหกิจ สื่อ โรงเรียนและโรงพยาบาล
    8. ประเทศเราต้องทันสมัย เราต้องปรับปรุงระบบการศึกษา การคมนาคม และที่อยู่อาศัย และหันมาผลิตพลังงานจากลมและแสงแดดเพื่อปกป้องสิ่งแวดล้อม
    9. ประเทศเราต้องรักสงบ ไม่ขัดแย้งสร้างเรื่องกับประเทศเพื่อนบ้าน หรือ สนับสนุนการก่อสงคราม

    พวกใดโนเสาร์ล้าหลัง พวกเสื้อเหลือง จะบ้าคลั่ง น้ำลายฟูมปากเมื่ออ่านแถลงการณ์อันนี้ แต่มันเป็นเพียงอาการของพวกตกยุค หลุดโลก งมงาย ที่ควรจะลงถังขยะแห่งประวัติศาสตร์ เราชาวประชาธิปไตยแดง จะเดินหน้า สร้างสังคมอารยะ สังคมใหม่

    พวกอภิสิทธิ์ชน ไม่มีสิทธิ์ปล้นชีวิต ศักดิ์ศรี ความเป็นคนของประชาชน ไปเพื่อหวังเพิ่มความเป็นคนของเขาเอง หยุดเอาคนจนมาบูชายันต์ได้แล้ว

    พวกที่อ้างว่า “ไทยมีลักษณะพิเศษในการมีกษัตริย์” เพียงแต่ยืนยันว่าความพิเศษของสังคมไทยที่เขาต้องการปกป้องคือความป่าเถื่อนและเผด็จการ การอ้างเรื่อง “ความมั่นคง” เป็นเพียงการพยายามสร้างความมั่นคงให้กับผู้ที่กดขี่ขูดรีดประชาชน ไม่ใช่การสร้างความมั่นคงและดีงามกับพลเมืองทั่วไปแต่อย่างใด

    แถลงการณ์นี้เป็นเพียงข้อเสนอที่เราอาจนำมาเป็นจุดร่วมได้ในหมู่คนเสื้อแดงที่รักประชาธิปไตย ส่วนตัวแล้ว ในฐานะนักสังคมนิยม ผมอยากเห็นประเทศเราเดินหน้าต่อไปจากนั้น เพื่อสร้างสังคมที่มีประชาธิปไตยเต็มใบและไม่มีชนชั้น ปราศจากการกดขี่ขูดรีด... ระบบสังคมนิยมนั้นเอง แต่นั้นเป็นเป้าหมายระยะยาว

    ชนชั้นปกครองดูใหญ่โต เข้มแข็ง เมือเรายังคลานอยู่กับพื้น แต่พอเรายืนขึ้นหูตาสว่าง เดินหน้าร่วมกับคนอื่น เราจะเห็นว่าพวกนี้อ่อนแอและน่าสมเพชแค่ไหน

    ในอดีต ไม่ว่าจะช่วง ๒๔๗๕ หรือ๑๔ ตุลา เคยมีความฝันในหมู่ประชาชน ว่าเราจะสร้างสังคมประชาธิปไตยที่มีความเท่าเทียม เราจะต้องสร้างความฝันนี้ให้เป็นจริงสักที

    ใจ อึ๊งภากรณ์ 9 กุมภาพันธ์ 2009

  • Siam Rojo, Manifiesto de Giles Ji Ungpakorn

    Siam Rojo, Manifiesto de Giles Ji Ungpakorn

    English French and Swedish below

    Los enemigos del pueblo tailandés y de la Democracia pueden disponer del ejército, las cortes y las prisiones. Pueden manipular el parlamento y establecer un gobierno a fuerza de crímenes, tales como bloquear los aeropuertos y otras acciones antidemocráticas perpetradas por el PAD. Aún así, aquellos que creen en la democracia, como los camisas Rojas, detentan poder por su número y están despertando a la realidad política del país.

    Desorganizado y esparcido, nuestro movimiento será débil. Pero, organizado y liderado puede por sí mismo constituirse en un instrumento de democracia contra la dictadura.

    En momentos en que líderes del mundo como Obama, se debaten para resolver la profunda crisis económica, el Gobierno Demócrata de Tailandia permite que miles de trabajadores pierdan sus fuentes de ingreso. El gobierno ve como prioridad perseguir a la oposición usando la ley de Lesa Majeste. Ha creado inclusive un sitio en la internet, donde los ciudadanos pueden acusarse unos a otros. Han enviado tropas a pueblos y aldeas para amedrentar a quienes están en desacuerdo.

    Los enemigos de la democracia tienen armas, al ejército y a sus jefes en altos cargos. Su debilidad reside en que están unidos alrededor de una ideología absurda y que carece de respaldo científico: la de la Monarquía. Esta pretende convertir a los Tailandeses en postrados sirvientes. Quieren hacernos creer que un simple ser humano, sólo por el accidente de haber nacido en un determinado contexto puede transformarse en un Dios, cuando las verdaderas habilidades de un rey no son diferentes de las de millones de ingenieros, artistas, campesinos y trabajadores comunes.

    La élite conservadora quiere hacernos creer que el rey nos ama y nos protege. Los Tailandeses son capaces de cuidar de sí mismos. Todo lo que es bello y honorable en la sociedad Tailandesa ha sido creado por simples trabajadores.

    Sobre el rey:

    - Su prestigio creció impulsado por las dictaduras militares. Sarit, Tanom y Prapass.

    - Permitió que inocentes sea ejecutados después de ser falsamente acusados de matar a su hermano mayor.

    - Apoyó el baño de sangre ocurrido en la Universidad de Thammasart el 6 de octubre de 1976 porque sintió que en Tailandia había “demasiada Democracia”. También fue el patrocinador de los “exploradores de aldea”, una pandilla violenta que operaba en esos días.

    Permitió que las Fuerzas Armadas organicen un golpe militar en 2006. Dejó que su nombre sea usado por el ejército, los agitadores del PAD y el partido Demócrata en la destrucción de la Democracia.

    Ha sido defensor de una visión económica que revela su oposición al bienestar social del pobre.

    Peor aún, siendo uno de los hombres más ricos del mundo, el rey tiene la arrogancia de adoctrinar a los pobres que deben ser suficientes en su pobreza (por la noción de economía suficiente).

    Finalmente, este rey permite a sus seguidores que proclamen que es “El padre de la Nación” y al mismo tiempo su hijo no es respetado por nadie en la sociedad Tailandesa!

    Las élites de Tailandia, que reclaman legitimación del rey, son apenas explotadores. No son los verdaderos dueños de la sociedad. Tendrían que recordar que su riqueza y la posición que gozan es el resultado del trabajo duro de esos ciudadanos comunes que desprecian.

    Sólo el miedo y la intimidación impide a los millones de Tailandeses que saben que esto es verdad, expresarlo a cuatro vientos.

    Si estamos solos sentiremos miedo, si estamos juntos tendremos valor. Ha llegado la hora de mostrar nuestro enojo, valor y razón, para de esta forma destruir el miedo que existe en nuestra sociedad e iluminar nuestro país. Todos debemos cuestionar al régimen actual, que no es nada más que una dictadura que pretende tenernos en la oscuridad.
    Si nos rebelamos y los cuestionamos, no les será posible encarcelarnos a todos.

    De tanto arrastrarnos ante la ideología de esta Monarquía, debemos parecer animales. Es hora de pararnos como seres humanos, ciudadanos de un mundo moderno.

    El rojo, blanco y el azul de la bandera Tailandesa, fue copiado de occidente para inculcarnos a ser leales a “nación, religión y rey” la misma consigna que fue recientemente utilizada en las protestas del PAD, que no son otros que los que bloquearon los aeropuertos.
    Lo cierto es que durante la Revolución Francesa, el rojo, blanco y azul significaban “libertad, igualdad y fraternidad”. Esta es la consigna que debemos llevar como estandarte para liberar a Tailandia de este “Nuevo Orden” que el PAD y el Ejército han instaurado.

    Cómo podemos organizarnos?

    Dejemos de soñar que el ex-primer ministro Thaksin liderará la lucha por una sociedad libre. Tampoco podemos depender de políticos del partido Phua Thai. Ellos solamente darán pelea dentro de los presentes límites de la sociedad mientras miles de ciudadanos irán mas lejos. Esto no significa tomar las armas, sino armarnos nosotros, y a la masa que apoya la democracia, con ideas que conduzcan a la libertad. Debemos establecer grupos de educación política y asociarnos como partido. Este partido debe ser liderado por gente de diversas comunidades, instituciones educacionales, ambientes de trabajo. Debemos coordinarnos, mantenernos firmes y convencidos de que todos podemos liderar y determinar nuestras propias políticas. Ese será nuestro poder. Los medios serán las demostraciones masivas, las huelgas y la diseminación de ideas en todos los sectores de la sociedad, incluyendo los inferiores del Ejército.

    Como movimiento de democracia genuina, nuestro partido deberá actuar abiertamente. Pero en el marco actual de represión a través de la violencia y herramientas legales como la ley de Lesa Majestad, tendremos que organizarnos en forma secreta. No dejaremos que destruyan nuestro movimiento arrestando a nuestros líderes. Ese es el motivo por el cual necesitamos liderazgo en todos los niveles.

    Como será nuestra plataforma común?

    La misma va a requerir de una decisión colectiva. Aqui ofrezco algunas ideas, apenas las de un ciudadano de camisa roja.

    1- Debemos tener libertad de expresión y de elección de nuestro propio gobierno, sin represión ni miedo.

    2- Debemos tener igualdad, terminar con la mentalidad de “gente importante- gente no importante”.
    Tenemos que abolir la práctica de“gatear” o arrastrarnos como reptiles delante de la familia real. Los políticos deben ser responsables de sus actos frente al electorado, en vez de mantenerse alejados del pueblo como figuras cómplices y al margen del control popular. Debemos tener libertad e igualdad de género y entre diferentes grupos étnicos.
    Debemos respetar a las mujeres, a los homosexuales y lesbianas.
    Debemos respetar a los burmeses, laosianos, camboyanos y a los musulmanes malayos en el sur. Las mujeres deben tener el derecho de tener a disposición centros donde realizar abortos seguros. Los refugiados deben ser tratados en forma amigable y con dignidad, como lo hacen otras sociedades civilizadas.

    3- Nuestro país debe garantizar el bienestar social. Los impuestos deben recaudar más de los ricos. Los pobres no son una carga sino compañeros en el desarrollo del país. La gente debe tener dignidad. La actual explotación de la sociedad sofoca a la gente y destruye su creatividad personal.

    4- En nuestro país, el rey debe honrar su rol constitucional y dejar de intervenir en la política. Ocurre que la clase dirigente se beneficia usando a la Monarquía y no dejarán esa práctica fácilmente. La mejor manera de resolver este problema es construyendo una República en la cual todos los puestos públicos sean elegidos y pasibles de escrutinio por parte de la gente.

    5- Por mucho tiempo la sociedad Thai ha estado bajo el firme mando de generales. Debemos reducir el presupuesto militar y abolir la influencia del Ejército en la sociedad, asegurándonos de que no sea un obstáculo para la democracia.

    6- La justicia es necesaria. Los jueces no pueden proclamar poder del Rey para silenciar a quienes cuestionan sus decisiones. Debemos cambiar el modo de que las leyes de “desacato al tribunal” sean utilizadas para evitar el escrutinio. Tenemos que reformar las raíces del sistema judicial y sus ramificaciones. Necesitamos un sistema de jurados.
    La policía debe servir a la gente en vez de extraer sobornos de los pobres.

    7- Ciudadanos de ciudades y pueblos deben tomar partido en la fiscalización de todas las instituciones públicas, como las instituciones del Estado, la prensa, escuelas y hospitales.

    8- Nuestro país debe modernizarse. Necesitamos desarrollar un sistema de educación, transporte y vivienda. Necesitamos crear energía eólica y solar para proteger el medio ambiente.

    9- Nuestro país debe ser un lugar pacífico, no apoyar guerras, no iniciar conflictos con países limítrofes.

    Los dinosaurios de la sociedad Tailandesa, los Monárquicos de camisa amarilla, se remorderán de odio con este manifiesto, son los síntomas de gente que carga consigo creencias superticiosas de antaño, queriendo mantener sus privilegios a cualquier costo. Su tiempo ha terminado. Nosotros, los pro Democracia de camisas rojas marcharemos hacia la construcción de una nueva sociedad.

    La élite no tiene el derecho de robar a la gente su dignidad para aumentar su proprio prestigio. Debemos ponerle fin al sacrificio de los desposeídos en beneficio de unos pocos.

    Quienes dicen que Tailandia es un caso singular porque tenemos un rey, apenas confirman la situación del país que pretenden perpetuar: Barbarismo y dictadura.
    Comentarios sobre la “Seguridad Nacional” son sólo sobre la seguridad de aquellos que explotan y oprimen al resto de nosotros. No se trata de paz y seguridad para los ciudadanos.

    Este manifiesto es apenas una propuesta para una plataforma conjunta con los camisas rojas. Mi visión personal va mas allá, y es que el país se convierta en una sociedad socialista, democrática y sin explotación de clases. Es, de todas formas, un deseo a largo plazo.

    La clase dirigente parece poderosa porque nos arrodillamos ante ellos. Necesitamos ponernos de pie, pensar y actuar por nosotros mismos. Entonces veremos como son de débiles y patéticos.

    En el pasado, tanto en la revolución de 1932 o en las luchas contra las dictaduras de los años setenta, las personas soñaban con libertad, Democracia y justicia social. Es hora de que estos sueños se hagan realidad.

    Giles Ji Ungpakorn

    Siam rouge.
    Manifeste par Giles Ji Ungpakorn.

    Les ennemis du peuple thaïlandais et de la démocratie peuvent avoir leur armée, leurs tribunaux et leurs prisons. Ils peuvent avoir saisi et truqué le Parlement et mettre en place un gouvernement par le biais de crimes tels que le blocus des aéroports et d'autres actions antidémocratiques menées par le PAD. Pourtant, ceux qui aiment la démocratie, les Chemises rouges, ont la force du nombre et se réveillent aux réalités politiques. Désorganisé et dispersé, le mouvement des nôtres serait faible, tandis qu’un parti organisé et auto-dirigé pourrait créer une force démocratique capable de briser la dictature.
    Alors que les dirigeants du monde entier, comme Obama luttent pour résoudre la grave crise économique mondiale, le gouvernement "Démocrate" de Thaïlande laisse des milliers de travailleurs perdre leur emploi. Le gouvernement considère que sa principale priorité est de réprimer l'opposition en utilisant les lois sur les crimes de lèse majesté, il a même créé dans ce but un site web pour encourager des citoyens à en dénoncer d’autres. Des troupes ont été envoyées dans les communautés et les villages pour étouffer la dissidence.
    Les ennemis de la démocratie ont des fusils, une armée et des parrains qui agissent dans l’ombre en haut lieu. Mais leur faiblesse, c'est qu'ils sont unis autour d'une idéologie absurde et non scientifique : l'idéologie de la monarchie. Cette dernière vise à transformer les Thaïlandais en serfs rampants. Ils veulent nous faire croire qu'un être humain ordinaire, du fait d'un accident de naissance peut être transformé en un Dieu, alors que les vraies capacités du Roi ne sont pas différentes de celles des millions de gens ordinaires qu’ils soient ingénieurs, artistes, agriculteurs ou ouvriers qualifiés.
    Les élites conservatrices veulent nous faire croire que le Roi aime et prend soin de la population. Mais la population thaïlandaise est tout à fait capable de se prendre en charge elle-même. Tout ce qui est beau et honorable dans la société thaïlandaise a été créé par les travailleurs.

    Ce Roi:

    • a gagné sa stature grâce à l’aide de dictateurs militaires corrompus: Sarit, Tanom et Prapass.

    • a autorisé l’exécution d’innocents après qu’ils aient été faussement accusés de l'assassinat de son frère aîné.

    • a soutenu le bain de sang à l'Université Thammasart le 6 octobre 1976, car il a estimé que la Thaïlande avait "trop de démocratie". Il a aussi parrainé la violence des gangs appelés "scouts de village".

    • a autorisé l'armée à faire un coup d'état en septembre 2006. En outre, il a permis que son nom soit utilisé par l'armée, les manifestants PAD et le Parti "Démocrate", pour détruire la démocratie.

    • a défendu des points de vue économiques qui démontrent son opposition à toute protection sociale pour les pauvres. Mais le pire est que ce roi, qui est l'un des hommes les plus riches du monde, a l'arrogance de reprocher aux pauvres de ne pas se satisfaire de leur pauvreté (à travers la notion d'économie de suffisance).

    Enfin, ce Roi permet à ses partisans de proclamer qu'il est "le père de la nation", alors que son propre fils, n'est pas respecté par le peuple thaïlandais!
    Les élites de la Thaïlande, qui se réclament de la légitimité du Roi, sont des exploiteurs et des sangsues. Ce ne sont pas les véritables propriétaires de la société. Ils devraient se rappeler que leur richesse et leur statut sont le résultat du travail acharné de ces citoyens ordinaires qu’ils méprisent.
    Pour les millions de Thaïlandais qui savent que tout ceci est vrai, seul la peur et l'intimidation nous empêche tous de dire ces vérités à voix haute.
    Si nous sommes seuls, nous serons effrayés. Si nous sommes ensemble, nous aurons du courage. Il est temps faire éclater notre colère, de faire preuve de courage et de raison pour anéantir la peur qui règne dans la société thaïlandaise et apporter la lumière à notre pays. Nous devons tous nous poser des questions sur le régime actuel qui, après tout, n'est rien d'autre qu'une dictature qui nous maintient dans l'obscurité. Lorsque nous serons tous debout à leur demander des comptes, ils ne pourrons pas nous emprisonner tous.

    Aussi longtemps que nous ramperons devant l'idéologie de la monarchie, nous ne vaudrons pas mieux que des animaux. Nous devons nous lever et être des humains, les citoyens d'un monde moderne.
    Les couleurs rouge, blanche et bleue du drapeau thaïlandais, copiées sur celles de l'occident dans le but de nous endoctriner, à être fidèle au slogan "Nation, Religion, Monarchie", celui-là même qui a encore été récemment utilisé par les manifestants du PAD lorsqu'ils ont bloqué les aéroports. Pourtant, durant la révolution française, le bleu-blanc-rouge signifiait "Liberté, Égalité, Fraternité". C'est ce slogan, que nous devons utiliser pour libérer la Thaïlande de l’"Ordre nouveau", mis en place par le PAD et l'armée.

    Comment pouvons-nous nous organiser?

    Arrêtez de rêver que l'ancien Premier Ministre Thaksin mènera la lutte pour une société libre. Nous ne pouvons pas compter sur les politiciens de Peua Thaï, non plus. Ils ne luttent que dans le cadre des structures de la société alors que des milliers de citoyens sont désireux d'aller plus loin. Lutter en dehors des structures de la société thaïlandaise contemporaine ne veut pas dire prendre les armes. Cela signifie nous armer nous-mêmes d’idées qui peuvent conduire à la liberté et d'en armer les masses de gens qui soutiennent la démocratie. Nous devons mettre en place des groupes d'éducation politique et nous rassembler dans un parti. Ce parti doit être dirigé par les gens du peuple venus de toutes les communautés, les lieux de travail et les établissements d'enseignement. Pourtant, nous devons être coordonnés. Nous devons être fermes et confiants: nous sommes tous habilités à jouer un rôle principal et à définir nos. programmes. Ce sera notre force.
    Nos armes seront les manifestations de masse, les grèves et la diffusion de nos idées à toutes les couches de la société, y compris aux rangs inférieurs de l'armée.
    En tant que mouvement d'une véritable démocratie, notre parti se doit d'agir ouvertement. Mais face à la répression par la violence et les moyens juridiques tels que les lois de lèse majesté, nous allons également avoir à nous organiser secrètement. Ils ne doivent pas être en mesure de détruire notre mouvement par l'arrestation des principaux dirigeants. C'est une autre raison pour laquelle nous voulons que l'auto-direction vienne de la base.
    A quoi devrait ressembler notre plate-forme commune?

    Il ne faut pas qu'une seule personne détermine la plate-forme commune, car celle-ci doit nécessairement être une décision collective. Mais en tant que point de départ je propose les idées suivantes, les idées d'un citoyen en chemise rouge.

    1. Nous devons avoir la liberté d'expression et la liberté de choisir notre propre gouvernement, sans répression ni peur.

    2. Nous devons avoir l'égalité. Il faut abolir la mentalité «grandes personnes / petites peuple». Nous devons abolir la pratique de la prosternation à plat ventre devant la famille royale. Les hommes politiques doivent être responsables devant les électeurs, au lieu d’entretenir des connivences avec d’obscurs personnages au-delà du contrôle populaire. Nous avons besoin de construire une culture où les citoyens se respectent les uns les autres. Nous devons avoir la liberté et l'égalité entre les sexes et entre les différentes ethnies. Nous devons respecter les femmes, les gays et les lesbiennes. Nous devons respecter les Birmans, les Laotiens, les Cambodgiens et les musulmans malais dans le sud. Les femmes doivent avoir le droit à l'avortement. Les réfugiés doivent être traités avec amitié et dignité comme le ferait toute société civilisée.

    3. Notre pays doit être un Etat-providence. Les taxes doivent être prélevées sur les riches. Les pauvres ne sont pas un fardeau, mais sont les partenaires du développement du pays. Les gens devraient avoir la dignité. La présente exploitation de la société étouffe les individus et détruit la créativité personnelle.

    4. Dans notre pays, le Roi doit honorer son rôle constitutionnel et cesser d'intervenir dans la politique. Mais la classe dirigeante de Thaïlande gagne beaucoup à utiliser la Monarchie et elle ne s’arrêtera pas facilement de le faire. La meilleure façon de résoudre ce problème est d’établir une république où tous les fonctionnaires publics seront élus et responsables.

    5. Pendant trop longtemps, la société thaïlandaise a été sous la botte des généraux. Nous devons réduire le budget de l'armée et supprimer l'influence celle-ci dans la société en veillant à ce qu'elle ne puisse être plus un obstacle à la démocratie.

    6. Nous devons avoir le droit à la justice. Les juges ne devraient pas pouvoir se référer à la Couronne en vue d'empêcher les gens de critiquer leurs décisions. Nous devons changer la façon dont les lois sur les "outrages à la Cour" sont utilisées pour prévenir toute responsabilité. Nous avons besoin de réformer le système judiciaire de fond en comble. Nous avons besoin d'un système de jury. La police doit servir la population, et non pas soutirer des pots-de-vin des pauvres.

    7. Les citoyens des villes et des communautés doivent prendre part à la gestion de tous les établissements publics tels que les entreprises d'Etat, les médias, les écoles et les hôpitaux.

    8. Notre pays doit se moderniser. Nous avons besoin de développer les systèmes d'éducation, de transports et de logement. Nous devons exploiter l'énergie éolienne et l'énergie solaire, pour protéger l'environnement.

    9. Notre pays se doit d'être épris de paix, ne pas entamer de différends avec les pays voisins ni soutenir des guerres.

    Les dinosaures de la société thaïlandaise, ainsi que les maillots jaunes royalistes, vont écumer de colère face à ce manifeste, mais ce ne sera que les symptômes de personnes qui cherchent à entretenir les croyances superstitieuses du passé dans le but de s'accrocher à leurs privilèges à tout prix. Leur temps est fini. Nous, les Chemises rouges pro-démocratie iront de l'avant pour construire une société nouvelle.
    Les élites n'ont pas le droit de priver les gens de leur dignité, afin de soutenir leurs propres statuts. Ce sacrifice des pauvres au profit des élites doit cesser.
    Ceux qui disent que la Thaïlande est "un cas particulier car nous avons un Roi", ne font que confirmer que ce statut particulier de la Thaïlande, qu'ils veulent protéger, c'est la barbarie et la dictature. Les déclarations sur la "sécurité nationale" ne soutiennent que la sécurité de ceux qui exploitent et oppriment les autres. Il ne s'agit pas pour eux de défendre la paix et la sécurité des citoyens.
    Ce manifeste est une proposition de plate-forme commune entre Chemises rouges. Mon propre point de vue est que notre pays doit devenir une société socialiste, démocratique et sans exploitation de classe. Mais c'est un objectif à long terme.
    La classe dirigeante ne semble puissante, que parce que nous sommes à genoux. Ce que nous devons faire, c'est nous lever, penser et agir pour nous-mêmes. Ensuite, nous constaterons combien en réalité ils sont faibles et pathétiques!
    Dans le passé, que ce soit au cours de la révolution de 1932 ou des luttes des années 1970 contre la dictature, les gens rêvaient de liberté, de démocratie et de justice sociale. Il est grand temps de transformer ce rêve en réalité.

    Giles Ji Ungpakorn le 9 février 2009

    "Röda Siam"
    Manifest av Giles Ji Ungpakorn.
    Det Thailändska folket och demokratins fiende må ha sin arme, sina domstolar och sina fängelser.
    Dom må ha gripit och avsatt parlamentet och erkänt och etablerat sin regeringen genom kriminella handlingar som t.ex. genom att utföra blockaderna mot flygplatser och andra odemokratiska aktioner genomförda av "PAD" Gulskjortorna.
    De som emellertid älskar demokrati, "Rödskjortorna"har ökat mångfalt i antal och vaknar nu upp till politisk verklighet. Organiserad och utspridd, kommer vår rörelse att vara svag, men ett parti som är organiserad och oberoende kan skapa en demokratisk knytnäve som kan krossa diktaturen.
    Medans världsledare som Obama brottas med problemet att lösa den svåra ekonomiska krisen, tillåter den Thailändska regeringen att många hundratusentals arbetare förlorar sina jobb. Regeringen ser det endast som sin huvuduppgift att tackrasera oppositionen med hjälp av "les majestic, det har till och med skapats en webbsida på vilken medborgare kan ange varandra.
    Arme-trupper har skickats ut till samhällen och byar för att kväva uppkomsten av andra åsikter än de av regeringen tillåtna.
    Demokratins motståndare har en arme med vapen och skumma ljusskygga chefer på höga poster. Men deras svaghet är att dom är enade runt en absurd och ovetenskaplig ideologi:
    "Ideologin om Monarkin" Denna ideologi strävar efter att göra Thai's till krypande trälar. Dom vill få oss att tro att en helt vanlig människa (i detta fall Kungen) kan förvandlas till en gud, medans kungens verkliga förmågor inte skiljer sig det minsta från alla miljoner av vanliga ingenjörers, artister, bönder eller alla andra arbetare. Den konservativa eliten vill få oss att tro att kungen älskar och tar hand om sitt folk. Men Thailands befolkning är fullt kapabla att ta hand om sig själva. Allt som är vackert och hedersvärt det Thailändska samhället har gjorts av arbetare.
    Denne Kung:
    • växte i betydelse under de korrupta militärdiktatorerna: Sarit, Tanom och Prapass.
    • tillät att oskyldiga blev avrättade efter att de felaktigt blivigt anklagade för att ha dödat hans äldre bror.
    • stödde blodbadet på Thammasart Universitetet den 6 oktober 1976 pga. att han kände att Thailand fått "för mycket demokrati". Han var också beskyddare av det våldsamma gäng som kallades "by-scouterna".
    • tillät att armen organiserade en kupp i september 2006. Dessutom tillät han att hans namn användes av armen, PAD och Demokratiska partiet i förstörelsen av demokratin.
    • han har förespråkat ekonomiska undersökningar i vilka det har avslöjats att han är en motståndare till socialt välfärdsprogram för de fattiga. Men vad som är värst är att denne, en av världens rikaste män, kungen, besitter en arrogans så stor att han har mage att läxa upp och mästra de fattigaste med att dom måste leva lagom och vara ödmjuka. Slutligen, tillåter denne kung att hans anhängare proklamerar att han är "Nationens Fader" men trots detta är hans ende son inte respekterad av någon i det Thailändska etablissemanget!
    Eliten i Thailand, som kräver legitimitet från kungen, är exploatörer och blodsugare. Det är inte dom som är de riktiga samhällsbärarna. Dom ska komma ihåg att deras välstånd och status är ett resultat av hårt arbete av de vanliga medborgare som dom föraktar.
    För alla de miljoner Thailändare som vet att allt detta är sant, är det enbart de hotelser vi utsätts för och rädslan för repressalier som får oss att inte tala ut högt och ljudligt om det som sker.
    Om vi är ensamma kommer vi att vara rädda. Om vi är samlade och enade kommer det ge oss styrka och mod. Det är dags att vi släpper ut och visar våran ilska och vrede, vårt mod och proklamerar våra orsaker till det vi gör för att skrämma bort rädslan i det Thailändska samhället och för att återföra ljuset till vårat land. Vi måste alla ställa frågor till och om den nuvarande regimen, som faktiskt inte är något annat än en diktatur som gömmer sig i mörkret. Om vi alla ställer oss upp och ställer frågor kan dom inte fängsla oss alla.
    Så länge vi kryper inför denna kungliga ideologi kommer vi inte vara något mer än djur och vi kommer också fortsättningsvis att bli behandlade så. Vi måste resa oss upp och bli människor, medmänniskor i en modern värld.
    Den röd, vit och blå Thailändska flaggan, kopierad från väst för att indoktrinera oss till att vara lojala till "Nationen Relionen och Kungen", samma slogan som nyligen användes av de PAD-protestanters som blockerade flygplatserna. Under franska revolutionen stod det röda, vita och blå för "Frihet Jämnställdhet och Broderskap". Detta är den nya slogan vi måste använda oss av för att befria Thailand från denna "Nya Ordning" som PAD och armen har installerat i makten boningar.
    Hur kan vi organisera oss?
    Sluta drömma om att ex-premiärminister Thaksin kommer att leda kampen att befria samhället. Vi kan inte lita på Pua Thai politikerna. Dom kommer bara begränsa sig till de nuvarande samhälleliga strukturerna medan tusentals medborgare vill gå längre. Kämpandes utanför dagens begränsningar kommer inte att leda någon vart. Vi måste beväpna oss och den stora massan medborgare som är för demokrati för att uppnå frihet. Vi måste arrangera och sätta samman studiegrupper och formera oss till ett parti. Detta parti måste ledas underifrån av folket i grupper, arbetsplatser och utbildningsinstitut. Vi måste bli samordnade. Vi måste vara beslutsamma och säkra på att alla och envar av oss kan bli bemyndigad att leda gruppen för att genomföra vår politik. Detta kommer att bli vår styrka. Vårat vapen kommer att bli mass-demonstrationer, strejker och att sprida våra idéer till alla nivåer inom samhället, inklusive de lägre graderna inom armen.
    Som en rörelse för sann demokrati måste vårt parti agera öppet. Men med risk för att med hot och våld inom "les majeste" måste vi också organisera oss i hemlighet. Dom ska inte ges möjlighet att förstöra vår rörelse genom att arrestera topp-ledare. Detta är ytterligare ett skäl till att vi bör ha skälvledarskap underifrån i alla grupper.
    Hur ska då vår gemensamma plattform se ut?
    Det ska inte vara upp till en person att bestämma vad den ska innehålla eller formas utan detta måste av nödvändighet kollektivt beslut. Men som ett trevande försök erbjuder jag följande ideer, ideerna från "en Röd-skjorte-medborgare".
    Vi måste ha yttrandefrihet och friheten att välja vår egen regering utan att behöva känna oss hotade eller rädda.
    Vi måste ha jämlikhet. Vi måste utplåna mentaliteten om "STORFOLK och småfolk". Vi måste utplåna ovanan att krypa inför kungafamiljen. Politiker måste vara ansvariga inför elektoratet, inte inför ljusskygga, beräknande figurer utanför folkets kontroll. Vi måste bygga upp en kultur där alla medborgare respekterar varandra. Vi måste ha frihet och jämlikhet mellan könen och mellan olika ethnic groups. Vi måste respektera kvinnor, homosexuella män och lesbiska kvinnor. Vi måste respektera våra grannländer Burma, Laos, Kambodja och dom muslimska Malayerna i söder. Kvinnor måste få rätten och möjligheten att göra säkra aborter. Flyktingar skall bli behandlade med vänlighet och värdighet på det sätt det anstår ett civiliserat land.
    Vårt land måste bli ett välfärdsland. Skatter måste åläggas de rika. De fattiga är inte en börda utan är framtidens partners i det arbete vi står inför, att bygga upp detta vårt Thailand till ett land där alla är delaktiga. Folket måste få känna värdighet. Det nuvarande exploativa samhällsstrukturen förkväver individen och förstör den personliga kreativiteten.
    I vårt land ska kungen hedra sin konstitutionella befattning och inte lägga sig i politiken. Men den härskande klassen tjänar mycket på att använda sig av den kungliga makten och dom kommer inte sluta med detta i förste taget. Därför skulle det bästa sättet att lösa detta problem på vara att skapa en Republik i vilken alla allmänna befattningar är valda av folket och ansvariga inför folket.
    Under för lång tid har det Thailändska samhället stått under järnskodda generalers förtryck. Vi måste skära ner budgeten för militären och utplåna militärens influenser i samhället och se till att de inte kan bli ett hinder för demokratin.
    Vi måste ha rättvisa. Domarna ska inte tillskansa sig styrka från kungahuset för att kunna hindra människor från att kritisera deras beslut. Vi måste ändra på sättet "Contempt of Court" lagar används för att slippa ansvarighet. Vi måste reformera hela justiciesystemet. Vi behöver ett helt nytt jurysystem. Polisen ska stå till hela samhällets tjänst och inte kräva mutor av de fattiga.
    Invånare i städer och kommuner ska vara delaktiga i ledandet av alla offentliga institutioner, statliga företag, media, skolor och sjukhus.
    Vårt land måste moderniseras. Vi måste utveckla bostadssektorn, utbildnings och transportsystemet. Vi måste skapa energi av sol och vindkraft för att skydda miljön.
    9. Vårt land måste bli ett fredsälskande land och inte starta konflikter med grannländer eller stödja krig. De gamla dinosaurusarna i det Thailändska samhället, ”de Gul-skjortade Royalisterna”, kommer att få fradga runt munnen av ilska när dom läser detta manifest, men det är endast symtomen på de människor som med sin vidskepliga tro från svunnen tid försöker klänga sig fast vid sina privilegier till vilket pris som helst. Deras tid är slut! Vi, de pro-demokratiska Röd-skjortorna kommer genom vår kamp att bygga upp ett nytt samhälle.
    Eliten har inte någon som helst rättighet att beröva det Thailändska folket deras värdighet för att stödja sin egen status. Denna uppoffring från de fattiga till elitens fördel måste genast upphöra.
    De som säger att Thailand är ”ett speciellt fall för vi har en kung” bekräftar bara att Thailands speciella status, som dom vill skydda, är barbari och diktatur. Uttalanden om ”Nationell säkerhet” handlar bara om säkerheten för dom som utnyttjar och förtrycker oss övriga. Det handlar inte om fred och säkerhet för oss andra medborgare.
    Detta manifest är endast ett förslag till en gemensam plattform för oss Röd-skjortor. Min egen vision är att vårt land ska utvecklas till ett socialistiskt samhälle, demokratiskt och utan utnyttjande av klasser. Men det är ett långtidsmål.
    Den härskande klassen verkar bara kraftfulla därför att vi kryper på våra knän. Vi måste ställa oss upp, och börja agera och tänka självständigt. När vi gör det kommer vi att få se hur patetiska och svaga dom egentligen är! Tidigare, under revolutionen 1932 eller under kampen mot diktatur 1970, drömde folket om frihet, demotrati och social rättvisa. Det är nu dags att omvandla denna dröm till verklighet.
    Giles Ji Ungpakorn
    9 Feb 2009

  • Red Siam Manifestoแถลงการณ์สยามแดง

    “Red Siam” Manifesto by Giles Ji Ungpakorn

    The enemies of the Thai people and Democracy may have their army, courts and prisons. They may have seized and rigged parliament and established the government through crimes like the blockading of the airports and other undemocratic actions by the PAD. Yet those that love democracy, the Redshirts, have strength in numbers and are waking up to political realities. Disorganised and scattered, this movement of ours will be weak, but a party that is organised and self-led can create a democratic fist to smash the dictatorship.

    While world leaders such as Obama struggle to solve the serious economic crisis, the Democrat Government in Thailand is allowing thousands of workers to lose their jobs. The government sees its priority only in cracking down on opposition using les majeste, it has even created a web-site where citizens can inform on each other. Troops have been sent into communities and villages to stifle dissent.

    The enemies of democracy have guns, an army and shadowy bosses in high places. But their weakness is that they are united around an absurd and un-scientific ideology: the ideology of the Monarchy. This ideology seeks to make Thais into grovelling serfs. They want us to believe that an ordinary human being, just because of an accident of birth, can be transformed into a God, when the true abilities of the king are no different from millions of ordinary engineers, artists, farmers or skilled workers.

    The conservative elites want us to believe that the king loves and takes care of the people. But the Thai population are quite capable of looking after themselves. All that is beautiful and honourable about Thai society has been created by working people.

    This king:
    • grew in stature under the corrupt military dictators: Sarit, Tanom and Prapass.
    • allowed innocent people to be executed after they were falsely accused of killing his older brother.
    • supported the blood bath at Thammasart University on 6th October 1976 because he felt that Thailand had “too much democracy”. He was also the patron of the violent gang that were called the “village scouts”.
    • allowed the army to stage a coup in September 2006. Furthermore he allowed his name to be used by the army, the PAD protestors and the Democrat Party, in the destruction of democracy.
    • has been an advocate of economic views which reveal his opposition to state social welfare for the poor. But what is worse, as one of the richest men in the world, the king has the arrogance to lecture the poor to be sufficient in their poverty (through the notion of the Sufficiency Economy).

    Finally, this king allows his supporters to proclaim that he is “the father of the nation,” and yet his own son is not respected by anyone in Thai society!

    The elites in Thailand, who claim legitimacy from the king, are exploiters and blood-suckers. They are not the real owners of society. They should remember that their wealth and status is as a result of the hard work of those ordinary citizens whom they despise.

    For the millions of Thais who know all this to be true, it is only fear and intimidation that stops us all from speaking this truth out loud.

    If we are alone, we will be frightened. If we are together we will have courage. It is time to bring into the open our anger, courage and reason in order to destroy the fear in Thai society and to bring light back to our country. We must all ask questions about the present regime, which after all is nothing other than a dictatorship which shrouds us in darkness. When we all stand up and ask questions, they cannot jail us all.

    So long as we crawl before the ideology of the Monarchy, we shall remain no better than animals. We must stand up and be humans, citizens in a modern world.

    The red, white and blue Thai flag, copied from the West in order to indoctrinate us to be loyal to “Nation Religion and King”, the same slogan which was recently last used by the PAD protestors who blocked the airports. Yet during the French revolution, the red white and blue meant “Liberty Equality and Fraternity”. This is the slogan we must use to free Thailand from the “New Order” which the PAD and the army have installed.

    How can we organise?

    Stop dreaming that ex-PM Thaksin will lead the struggle to free society. We cannot rely on the politicians of Pua Thai, either. They will only fight within the confines of present structures of society while thousands of citizens wish to go further. Fighting outside the confines of present day Thai society does not mean taking up arms. It means arming ourselves and the masses of pro-democracy people with ideas that can lead to freedom. We must set up political education groups and form ourselves into a party. This party must be led from below by people in all communities, workplaces and educational institutions. Yet we must be coordinated. We must be firm and confident that all of us can be empowered take a lead and determine our policies. This will be our strength. Our weapons will be mass demonstrations, strikes and spreading ideas to all sections of society, including the lower ranks of the army.

    As a movement for genuine democracy, our party must act openly. But in the face of repression through violence and legal means such as les majeste, we shall also have to organise secretly. They must not be able to destroy our movement by arresting top leaders. This is another reason why we want self-leadership from below.

    What should our common platform look like?

    It is not for one person to determine the common platform, which must of necessity be a collective decision. But as a staring point I offer the following ideas, the ideas of one red-shirted citizen.

    1. We must have freedom of expression and the freedom to choose our own government without repression and fear.
    2. We must have equality. We have to abolish the mentality of “big people-little people”. We must abolish the practice of crawling to the royal family. Politicians must be accountable to the electorate, not to shadowy conniving figures beyond popular control. We need to build a culture where citizens respect each other. We must have freedom and equality of the sexes and among different ethnicities. We must respect women, gays and lesbians. We must respect Burmese, Laotians, Cambodians and the Muslim Malay people in the south. Women must have the right to chose safe abortions. Refugees should be treated with friendship and dignity as any civilised society would do.
    3. Our country must be a Welfare State. Taxes must be levied on the rich. The poor are not a burden, but are partners in developing the country. People should have dignity. The present exploitative society stifles individuals and destroys personal creativity.
    4. In our country the king should honour his constitutional role and stop intervening in politics. But the ruling class in Thailand gain much from using the Monarchy and they will not easily stop doing this. Therefore the best way to solve this problem is to build a Republic where all public positions are elected and accountable.
    5. For too long Thai society has been under the iron heels of the generals. We must cut the military budget and abolish the influence of the army in society ensuring that it can no long be an obstacle to democracy.
    6. We must have justice. The judges should not claim power from the Crown in order to stop people criticising their decisions. We must change the way that “Contempt of Court” laws are used to prevent accountability. We need to reform the justice system root and branch. We need a jury system. The police must serve the population, not extract bribes from the poor.
    7. Citizens in towns and communities must take part in the management of all public institutions such as state enterprises, the media, schools and hospitals.
    8. Our country must modernise. We need to develop the education system, transport and housing. We should create energy from wind and solar power to protect the environment.
    9. Our country must be peace-loving, not start disputes with neighbouring countries or support wars.

    The dinosaurs of Thai society, the Yellow Shirted Royalists, will froth at the mouth in anger at this manifesto, but that is merely the symptoms of people who carry superstitious beliefs from the past, seeking to cling to their privileges at all costs. Their time is finished. We, the pro-democracy Redshirts will move forward to build a new society.

    The elites have no right to rob the people of their dignity in order to prop up their own statuses. This sacrifice of the poor for the benefit of the elites must stop.

    Those that say that Thailand is “a special case because we have a king”, are merely confirming that the special status of Thailand, which they want to protect, is barbarism and dictatorship. Statements about “National Security” are only about the security for those who exploit and oppress the rest of us. It is not about peace and security for citizens.

    This manifesto is just a proposal for a joint platform among Redshirts. My own view is that our country should move even further to a Socialist society, democratic and without class exploitation. But that is a long term goal.

    The ruling class only appears powerful because we are crawling on our knees. What we need to do is to stand up, think and act for ourselves. Then we will see how weak and pathetic they really are!

    In the past, whether it was during the 1932 revolution or the 1970s struggles against dictatorship, people dreamt of freedom, democracy and social justice. It is time to turn this dream into reality.

    Giles Ji Ungpakorn
    9 Feb 2009

  • ทำไมกฏหมายหมิ่นฯทำให้สังคมไทยปัญญาอ่อน

    ทำไมกฎหมายหมิ่นฯเป็นสิ่งที่แย่และเลวทราม
    ใจ อึ๊งภากรณ์

    การที่ไทยมีกฎหมายหมิ่นพระบรมเดชานุภาพ ถือว่ามีไว้เพื่อเป็นการเล่นงานข่มขู่สิทธิเสรีภาพในการพูด และสิทธิเสรีภาพในการแสดงความคิดเห็นทางวิชาการอย่างโหดร้าย ผลกระทบคือเราไม่มีประชาธิปไตยที่เต็มใบและไม่มีมาตราฐานทางวิชาการในมหาวิทยาลัยของเราแบบที่นานาประเทศมีอยู่ โดยเฉพาะกรณีของผม จุฬาลงกรณ์มหาวิทยาลัย ปฎิเสธจะขายหนังสือทางวิชาการของผมเกี่ยวกับการรัฐประหารปี2549ในร้านขายหนังสือของมหาวิทยาลัย แต่ยังไม่พอ มหาวิทยาลัยยังได้เอาหนังสือผมส่งให้กับสันติบาล (ตามบันทึกของตำรวจ)
    ผลที่ตามมาคือรัฐบาลได้สั่งฟ้องผม ลองนึกดูว่าจะมีผลกระทบต่อเพื่อนร่วมงานทางวิชาการของผมอย่างไร บรรยากาศที่น่ากลัวแบบนี้จะทำให้คุณภาพทางวิชาการเลวลงเพราะทุกคนเลี่ยงเมื่อพูดถึงเรื่องจริง เสี่ยงที่จะวิเคราะห์และการโต้แย้งอย่างมีเหตุมีผล ซึ่งเป็นเรื่องที่สำคัญสำหรับแวดวงวิชาการ คุณภาพการศึกษาในประเทศเราจึงด้อยพัฒนา และสอนให้เด็กกลัวที่จะคิดเองเป็น
    คุณภาพการศึกษาแย่ๆแบบนี้เริ่มต้นมาจากชั้นประถมและเรื่อยมาจนถึงระบบการศึกษาขั้นสูง นักเรียนถูกสอนให้
    เรียนด้วยการท่องเป็นนกแก้วนกขุนทองและให้เขียนเรียงความประเภทบรรยาย ที่มีแต่ความเห็นด้านเดียว นักวิชาการปฎิเสธที่จะถกเถียง และไม่อ่านงานเขียนของคนที่มีความเห็นแตกต่างจากตัวเองจนการโต้แย้งจากนักวิชาการด้วยกันมาถือเป็นการทะเลาะส่วนตัว

    ราชวงศ์ไทยถูกกล่าวว่าเป็น\"สุดที่รักของชาวไทยทั้งปวง\"ซึ่งอาจจะเป็นเรื่องจริงหรือไม่จริง แต่เราต้องเข้าใจว่าในสังคมไทยมีบรรยากาศแห่งความกลัวอันเนื่องมาจากกฎหมายหมิ่นฯ พร้อมกันกับการโปรโมทราชวงศ์อย่างบ้าคลั่ง
    จนกษัตริย์ถูกยกย่องให้เป็นอัจฉริยะในทุกด้าน แถลงการณ์ทุกฉบับที่ออกมาจากกษัตริย์จะถูกแถลงซ้ำแล้วซ้ำเล่าราวกับว่าเป็นคำสั่งสอนอันสูงสุดและกษัตริย์ได้ถูกอ้างว่าเป็น“บิดาของเรา” และเมื่อไม่นานมานี้ลูกจ้างทั้งของเอกชนและของรัฐถูกสั่งให้ใส่เสื้อเหลืองทุกวันจันทร์หรือใส่ดำทั้งปีเพื่อไว้ทุกข์ หลายๆคนได้เปรียบว่าเหมือนกับประเทศเกาหลีเหนือ รัฐแทรกแซงในชีวิตคนถึงขนาดว่าเราต้องใส่เสื้อสีอะไร

    อีกหนึ่งตัวอย่างคือนโยบาย“เศรษฐกิจพอเพียง”เมื่อกษัตริย์กล่าวถึงเศรษฐกิจพอเพียง เราทั้งหมดจะต้องยอมรับ
    และชื่นชมโดยไม่มีคำถามใดๆ แต่เศรษฐกิจพอเพียงเป็นลัทธิทางการเมืองซึ่งสอนให้คน
    พึงพอใจกับสถานะความยากจนของตัวเองและให้เลิกนึกถึงความเสมอภาค โชคดีที่ว่ามุมมองแบบล้างสมองเช่นนี้
    ไม่ได้ผลนักในสังคมไทย เพราะสังคมซึ่งไม่มีการโต้แย้งทั้งด้านนโยบายเศรษฐกิจและการเมืองอย่างเปิดเผยด้วยเหตุผล จะเป็นสังคมแห่งคนปัญญาอ่อนที่ด้อยพัฒนา แต่ในไทยแค่การวิจารณ์เศรษฐกิจพอเพียงนิดหน่อยถึงกับต้อง
    โดนข้อกล่าวหาจากกฎหมายหมิ่นฯ

    อะไรคือเป้าหมายของความพยายามทั้งหมดในการบังคับเรื่องโง่ๆกับประชาชน? มันเป็นการพยายามอย่างต่อเนื่อง
    ที่จะควบคุมคนไทยส่วนใหญ่ไม่ให้แตกแถวคิดเองและเป็นมนุษย์ เราถูกชักชวนให้เชื่อว่ากษัตริย์มีอำนาจล้นฟ้า ในความเป็นจริงแล้วตามรัฐธรรมนูญ กษัตริย์ไทยเป็นกษัตริย์ภายใต้รัฐธรรมนูญ แต่คนไทยถูกสอนให้เชื่อว่าเราอาศัยอยู่ภายใต้
    “ระบบการปกครองที่มีพระมหากษัตริย์เป็นประมุขแบบสมัยก่อน” เป็นการผสมระหว่างระบบศักดินาสมบูรณาญาสิทธิราชย์และกษัตริย์ภายใต้รัฐธรรมนูญ ซึ่งขัดกับรัฐธรรมนูญเอง ประชาชนต้องคลานกับพื้น
    เมื่ออยู่ต่อหน้ากษัตริย์ แต่ผู้ที่ได้รับผลประโยชน์จากเรื่องนี้
    คือกองทัพ ข้าราชการหัวเก่า และพรรคประชาธิปัตย์ ไม่ใช่กษัตริย์ อย่างไรก็ตามกษัตริย์ก็ไม่ออกมาพูดอะไร

    กองทัพได้ประกาศเสมอว่ากองทัพคือ“ผู้พิทักษ์กษัตริย์ภายใต้รัฐธรรมนูญ”แต่กองทัพไทยมีประวัติอันยาวนานในการก่อรัฐประหารและทำลายระบบประชาธิปไตยอันมีกษัตริย์เป็นประมุข ตัวอย่างที่เห็นได้ดีคือการทำรัฐประหาร 19 กันยายน กองทัพได้หาวิธีที่จะให้การทำรัฐประหารมีความชอบธรรมด้วยการนำกษัตริย์มาอ้าง พันธมิตรฯ ก็เช่นกัน ใช้กษัตริย์อ้างความชอบธรรมในการก่ออาชญากรรม ศาลก็อ้างกษัตริย์ในการปิดปากประชาชนเพื่อทำอะไรโดยไม่มีความโปร่งใส

    กฎหมายหมิ่นฯถูกใช้เป็นเครื่องมือของกองทัพและพวกอื่นๆ เช่นข้าราชการชั้นสูง ศาล และพรรคประชาธิปัตย์ ซึ่งเป็นพรรคที่ไม่เคยชนะเสียงข้างมาก เพื่อจะปกป้องผลประโยชน์ของตัวเอง
    แทนที่จะปกป้องกษัตริย์ภายใต้รัฐธรรมนูญ ขณะนี้กฎหมายหมิ่นฯได้ถูกนำมาใช้เป็นเครื่องมือสำหรับปราบคนที่
    วิจารณ์รัฐประหาร ไม่ว่าบุคคลนั้นจะเป็นฝ่ายนิยมระบบกษัตริย์หรือฝ่ายนิยมสาธารณรัฐ
    สรุปแล้วกฎหมายหมิ่นฯ ทำให้เราไม่มีสิทธิเสรีภาพ ไม่มีคุณภาพทางปัญญาในสถานที่ศึกษา ไม่มีความยุติธรรมในศาล
    แต่การรณรงค์ล้างสมองแบบนี้เริ่มล้มเหลว ประชาชนหูตาสว่างขึ้น และกระบวนการนี้เกิดในช่วงที่กษัตริย์ชรา และอีกไม่นานก็จะสิ้นพระชนม์ ถ้ากษัตริย์เป็นที่รักและที่บูชาของประชาชนแล้ว
    คงไม่มีใครสามารถอ้างว่าพระราชโอรสได้รับความเคารพรักแบบนี้ นี่คือสิ่งที่พวกทหาร พันธมารและประชาธิปัตย์กลัว คือเครื่องมือในการสร้างความชอบธรรมของเขากำลังอ่อนตัวลง เป็นเรื่องธรรมดาที่จะได้ยินคนไทยทั่วไป
    บ่นถึงการเมืองในปัจจุบันนี้และพูดว่า“เราทุกคนรู้ว่าใครอยู่เบื้องหลังเรื่องนี้” การวิจารณ์กษัตริย์ได้หนาหูขี้นมาก
    ความชอบธรรมของสถาบันอาจจะเข้าสู่วิกฤติได้ในไม่ช้า เนื่องจากการกระทำของกองทัพและฝ่ายอื่นที่ร่วมกัน แต่เขายังมีความพยายามต่อไป เช่นการรณรงค์แบบรัฐตำรวจให้ไทยกลายเป็นชาติของเด็กขี้ฟ้อง

    กษัตริย์ภายใต้รัฐธรรมนูญในประเทศที่เป็นประชาธิปไตยส่วนมากจะมีเสถียรภาพและถูกตรวจสอบได้จากสาธารณะ ดังนั้นเราจึงสรุปได้ว่ากฎหมายหมิ่นฯของไทยไม่ใช่เป็นการนำเสถียรภาพมาสู่สถาบัน แต่เป็นการนำมาใช้เพื่อจุดประสงค์อย่างอื่น

    น่าเสียดายที่บรรยากาศแห่งความกลัวที่เกิดขึ้น และการเลือกข้างผิด (เลือกข้างเผด็จการ) ทำให้ภาคประชาชนเก่าหมดสภาพในการเป็นส่วนหนึ่งของประชาสังคมที่ขยายพื้นที่ประชาธิปไตย นักวิชาการหลายๆฝ่ายพิสูจน์ว่าหมดสภาพในการวิเคราะห์ความจริงอีก นี่คือยุคแห่งความโง่เขลาป่าเถื่อนของระเบียบใหม่ แต่พลเมืองเสื้อแดงและผู้รักประชาธิปไตยจะเดินหน้าสร้างสังคมใหม่ที่มีเสรีภาพ

    • Pourquoi nous devons nous opposer à la loi sur les crimes de lèse majesté
    par WDPress @ 2009-01-23 - 16:56:59
    Pourquoi la loi de « Lèse Majesté » en Thaïlande est une abomination
    Professeur de Giles Ji Ungpakorn
    Faculté de sciences politiques, Université de Chulalongkorn
    La loi sur les crimes de lèse majesté en Thaïlande, représente une grave atteinte à la liberté de parole, la liberté d'expression et la liberté académique. L'impact pratique est que nous n'avons ni une démocratie pleinement développée ni des normes universitaires internationalement acceptées dans les universités.
    Dans mon cas, l’Université a refusé de vendre mon livre académique sur le coup d'Etat militaire en 2006 dans notre librairie. Ils ont ensuite donné mon livre à la Branche spéciale de la Police (chargée des investigations criminelles), qui a donné lieu à des poursuites du gouvernement contre moi. Imaginez l'impact sur mes collègues universitaires. Ce climat de peur crée une mauvaise qualité de travail universitaire qui évite tous les grands sujets de controverse et de débats. Cette tradition épouvantable de l'enseignement médiocre commence à l'école primaire et poursuit son chemin jusqu’au sommet du système éducatif. Les étudiants sont encouragés à apprendre leurs matières à la mode de perroquets et à écrire des essais partisans purement descriptifs. Les universitaires refusent de s'engager dans tout débat, ne lisent pas le travail de ceux qui ne sont pas d'accord avec eux et tant ce qui concerne les arguments académiques que les attaques personnelles.
    La Monarchie thaïlandaise est « universellement aimée de tous les Thaïlandais ». Ceci peut-être vrai ou non. Mais ce que les gens doivent comprendre, c'est que dans la société thaïlandaise il y a un climat de peur créé par la loi sur le crime de lèse majesté, à côté de la promotion maniaque de la monarchie. Le Roi est dit être un génie dans tous les domaines. Toutes les déclarations faites par le Monarque sont répétées que si elles sont l'ultime sagesse, et il est dénommé "notre père". Une pratique plus récente a été d’obliger les employés dans le secteur privé et public de porter chemises jaune royal tous les lundis sur les lieux de travail puis à porter du noir pendant toute une année afin de rendre hommage à la sœur du Roi après sa mort. Beaucoup ont fait des comparaisons avec la Corée du Nord.
    Un autre exemple est l'idée de «l'économie de suffisance ». Une fois que le Monarque a donné sa bénédiction à « l'économie de suffisance », nous sommes tous censés l’accepter et en faire l’éloge sans question. « L'économie de suffisance » est une idéologie politique qui enseigne aux gens à être satisfaits de leur situation actuelle et à ignorer la nécessité d'une redistribution des revenus. Heureusement, cet aspect de lavage de cerveau ne fonctionne pas très bien dans la société thaïlandaise, parce qu’une société qui ne peut pas discuter ouvertement de politique économique ni des politiques, reste en arrière et sous-développée. Mais la simple critique de « l'économie de suffisance » est suffisante pour attirer des accusations de crime de lèse majesté.
    Quel est le but de toute cette tentative de forcer l'idiotie au sein de la population? Il s'agit d'une tentative de maintenir la grande majorité de la population thaïlandaise à sa place. Nous sommes encouragés à croire que le Roi est tout-puissant, alors qu’en fait il est un Monarque constitutionnel. La population thaïlandaise est encouragée à croire que nous vivons dans le cadre d'un «ancien système de monarchie», un croisement entre un système féodal Sakdina, et un système de monarchie absolue et constitutionnelle. Les gens ont à ramper physiquement sur le sol devant le Roi. Mais les vrais bénéficiaires de cette situation sont l'armée, les fonctionnaires civils conservateurs, le Parti démocrate, et non la Monarchie.
    Les militaires affirment souvent qu'ils sont les « défenseurs de la monarchie constitutionnelle », mais les militaires thaïlandais ont une longue histoire de pratique des coups constitutionnels. Il s'agit souvent de se "légitimer" en prétendant protéger le Monarque. Le coup du 19 septembre 2006 est un bon exemple. Plutôt que de défendre la monarchie en tant que telle, l'armée a cherché à se légitimer en se référant à la Monarchie. La loi sur les crimes de lèse majesté est ainsi utilisée comme un outil par les militaires, et par d'autres élites autoritaires, afin de protéger leurs intérêts au lieu de préserver la monarchie constitutionnelle. La promotion de l'image que la Monarchie est tout-puissante (une image non-constitutionnelle), fait partie de cette auto-légitimation par les militaires et les autres forces qui sont maintenant au gouvernement. Les cas de lèse majesté se sont multipliés depuis que les Démocrates ont été installés au gouvernement par l'armée en décembre 2008. C’est maintenant une arme à utiliser contre tous ceux qui ont critiqué le coup d'état de 2006 ou contre ceux qui s'opposent au gouvernement.
    Que l'on soit royaliste républicain, il est maintenant un fait indéniable que cette campagne de lavage de cerveau se désagrège. Et elle se détériore au moment même où le Roi vieilli peut bientôt mourir. Si le Roi est aimé et respecté, le même ne peut pas être dit à propos de son fils. L'armée, les manifestants PAD de droite qui ont fermé les aéroports et le Parti démocrate, ont traîné la monarchie dans la politique en prétendant que le coup d'état de 2006 et les actions menées par le PAD sont soutenues ou même dirigées par la monarchie. Il est fréquent d'entendre des Thaïlandais ordinaires se plaindre de la politique actuelle mise en place et ensuite de dire « nous savons tous qui se cache derrière ». La critique de la monarchie est à son plus haut niveau. Sa légitimité peut bientôt être en crise à cause des actions de l'armée et des autres, et parce que la légitimité royale est tout ce que les conservateurs autoritaires ont, ils sont en train de paniquer, parce que tout s'effondre. Ils se sont mis cela eux-mêmes sur le dos. La loi sur les crimes de lèse majesté ne permet même pas le bon fonctionnement d'une monarchie constitutionnelle démocratique, le type de monarchie qui est stipulé dans la Constitution. C'est parce qu'elle permet à des généraux de faire référence à l'autorité de la monarchie quand bon leur semble.
    Les monarques constitutionnels, dans la plupart des pays bénéficient de la stabilité démocratique, tout en étant soumis à l'examen du public. Nous devons donc conclure que les lois thaïlandaises sur les crimes de lèse majesté ne sont pas en place afin d'apporter la stabilité à l'institution, mais de servir un autre but.
    Ceux qui m’accusent de lèse majesté le font parce que j'ai montré une opposition de principe et inflexible aux coups d'état militaires et aux dictatures. De nombreux autres militants sont confrontés à des charges pour la même raison. Nous ne devons pas oublier leur sort. Nous devons mener une campagne politique internationale et nationale pour défendre les droits démocratiques en Thaïlande et pour l'abolition de la loi sur les crimes de lèse majesté.
    Malheureusement, le climat de peur qui entoure la critique de la monarchie, ainsi que le fait que de nombreux intellectuels, des militants sociaux et d’ONG ont failli de manière morale et politique en 2006 au point de soutenir le coup d'état militaire, signifient que d'importantes sections de la société civile de gardent le silence à propos des crimes de lèse majesté. Mais des milliers de citoyens ordinaires sont assez intéressés à exprimer l’opinion que la loi sur les crimes de lèse majesté doit être abolie. Sans l'abolition de cette loi, nous ne pouvons pas avoir de démocratie en Thaïlande.
    Mon livre "Un coup pour les riches"
    J'ai écrit et publié ce livre quelques mois après le coup d'état militaire du 19 septembre 2006. Le livre a été une tentative d'écrire une analyse académique d'une crise politique en Thaïlande à partir du point de vue en faveur de la démocratie. Tout en critiquant les violations flagrantes des droits de l'homme du Gouvernement Thaksin, j'ai soutenu que le coup était totalement injustifié. J'ai fait valoir que ceux qui ont soutenu le coup d'Etat: l'armée, la PAD, des hommes d'affaires mécontents, les fonctionnaires néo-libéraux et conservateurs, sont unis dans leur mépris pour les pauvres. Ils n'ont pas foi en la démocratie, car ils estiment que les pauvres ne méritent pas le droit de vote. Ils haïssent également Thaksin, en partie parce qu'il pouvait gagner les élections, alors qu'ils ne le pouvaient pas eux-mêmes.
    Un autre thème important dans mon livre est la remise en cause de la perception des «faits» que la crise était le résultat d'un différend entre la Monarchie et Thaksin. C'est cet argument à moi qui a pu le plus irriter la plupart des militaires, car ils voulaient utiliser la légitimité royale pour leur coup. J'ai aussi tenté de susciter un débat pour savoir si une monarchie constitutionnelle doit défendre la Constitution et la démocratie. Dans une autre partie du livre, j'ai essayé de peindre un historique de la Monarchie et de faire valoir que c’est maintenant une institution moderne, et pas une féodale.
    Je rejette totalement l'accusation selon laquelle je ai commis aucun crime par l'écriture et l'édition de ce livre.

  • From the Economist magazine

    2 Feb 09 http://blog.indexoncensorship.org/2009/02/02/we-are-not-amused/
    This is a guest post by Simon Long, The Economist’s Asia editor

    วารสาร The Economist วิจารณ์การใช้กฏหมายหมิ่น
    The dangers Thailand’s lèse-majesté laws pose for the country’s own citizens have been reported in an earlier post on Index on Censorship’s website (23 January). They are also having a growing impact on foreign coverage of the country, and even on Thais’ access to the foreign media.
    In December and January, three issues of The Economist were not distributed in Thailand, out of fear that possible lèse-majesté breaches might put Thai distributors at risk. Fears mounted after Harry Nicolaides, the Australian author of a virtually unread novel, was in January sentenced to three years in prison for alleged lèse-majesté in one of its paragraphs. Indeed, one of the affected issues of The Economist was withdrawn because of an article reporting that case.
    This is not entirely a new phenomenon. An issue of The Economist was banned in 2002 because of references to the monarchy. Mostly, however, the Thai authorities have overlooked possibly disrespectful coverage of the royal family. And mostly, the foreign media have censored themselves and, fully aware of the sensitivities, avoided all but the most fawningly positive reports.
    This has become unsustainable, for two reasons. Firstly, King Bhumibol Adulyadej turned 81 in December, and has been frail. Much loved and respected, he personally is responsible for much of the prestige the monarchy has garnered under his six-decade reign. And he is credited with defusing political crises and ensuring stability. The heir-apparent, however, the crown prince, does not enjoy this standing. Indeed, many Thais believe scandalous rumours about him and regard him with fear and contempt. The looming succession is an important political issue and cannot simply be ignored.
    Second, last year saw Thailand descend into something close to mob rule. Protesters against the elected government took over airports, dealing a terrible blow to the important tourist industry in the process. And they did so in the name of the king. The royal family never repudiated them. Indeed, the queen attended the funeral of one of the protesters, an act widely seen as conferring them with a royal seal of approval.
    Not to write about the role of the royal family in Thai politics, and to question the uses to which the lèse-majesté laws are put by self-serving politicians, is a dereliction of journalistic duty. That to do so may break Thai law, and — worse still — offend many Thais is unfortunate and upsetting. But if we want to help non-Thais understand what is going on in that wonderful country, it is unavoidable.
    So Thailand has joined that list of Asian countries where The Economist finds its distribution disrupted. I suppose it may be a comfort to know that the list includes Asia’s giants. China’s government still sometimes removes copies from the shelves or rips pages out when it does not like the contents.
    Even India, so proud of its democracy, holds up every edition that contains a map showing big chunks of Kashmir in Pakistan: the distributor has to deface every single map with a rubber stamp, so that Indian readers know the actual external boundaries of their country as portrayed in The Economist are ‘neither correct nor authentic’. But at least the issue gets through in the end. Maybe Thailand needs lèse-majesté rubber stamps.

  • Thai State Creates climate of fear รัฐไทยสร้างบรรยากาศความกลัว

    รัฐบาลไทย ซึ่งเป็นรัฐบาลพรคประชาธิปัตย์ที่ถูก "แต่งตั้ง" โดยทหาร กำลังใช้ตำรวจและทหาร และข้าราชการชั้นสูง ในการข่มขู่ญาติพี่น้องและเพื่อนๆ ของผู้ที่ถูกกล่าวหาในคดีหมิ่น มีการขู่ประชาชนบริสุทธิ์ไม่ให้รณรงค์เพื่อประชาธิปไตยและสิทธิเสรีภาพในการแสดงออก ไม่ว่าประชาชนเหล่านั้นจะเกี่ยวข้องหรือไม่กับผู้ที่ติดคดี นี่คือบรรยากาศอันเลวทรามของการเมืองระเบียบใหม่ของพันธมิตร พลเมืองทุกคนที่รักประชาธิปไตยจะต้องขยายการต่อสู้เพื่อปกป้องเสรีภาพ เราต้องรวมกลุ่มกัน อย่าทำอะไรโดดเดี่ยว เข้ามาร่วมกันเพื่อให้ไทยแดงทั้งแผ่นดิน ถ้าเขาปิดปากเราได้เราจะเป็นท่าสเป็นไพร่ตลอดกาล
    The Thai government, headed by the Democrat party and installed by the military, is using the police, army and government officials to threaten ordinary citizens who campaign for freedom of speech and against lese majeste. They are also terrorising friends and relatives of those currently in prison on lese majeste charges. But people are getting organised in red shirt groups throughout the land. If we don't fight this PAD inspired "New Order" we shall all be slaves.

    You can download "A Coup for the Rich" from this blog. Just scroll down.

  • เพื่อประเทศไทยใหม่ที่มีศักดิ์ศรีความเป็นมนุษย์

    Redshirts are the new hope for the Peoples' Movement
    เสื้อแดงคือภาคประชาชนใหม่ คือประชาสังคมแท้ เราต้องร่วมกันนำตนเอง ตั้งกลุ่มกันเองทั่วประเทศ ประสานกันเป็นสมัชชา สู้เพื่อประชาธิปไตย ศักดิ์ศรีความเป็นมนุษย์ ความเท่าเทียม และรัฐสวัสดิการ
    การต่อสู้จะใช้เวลา เราต้องไม่ท้อ เราต้องสร้างตัวเราเป็นคนมีความรู้ ทุกคนจะได้ร่วมกันนำwith Reds
    เชิญเข้าไปฟัง http://www.cbnpress.com/index.php?option=com_seyret&Itemid=2&task=videodirectlink&id=1093

    และผมเห็นด้วยกับคุณจักรภพเวลาเขาพูดว่า
    สีแดงคือ สีของ เลือดข้นข้น
    ศักดิ์ศรีคน ได้สะท้อน ใช่ก้อนหิน
    คนไทย ในวันนี้ มีชีวิน
    ใช่ผู้อาศัย ในถิ่น แผ่นดินคุณ

Visitors counter
Page views total:
190509
Page views today:
428
Visitors total:
83045
Visitors today:
207

Footer:

The content of this website belongs to a private person, blog.co.uk is not responsible for the content of this website.